tisdag 26 maj 2015

Hur ser du på en inläggning?

De allra flesta gånger jag har blivit inlagd på psyk så har det alltid känts som ett misslyckande. Jag har för det mesta intalat mig själv att jag inte kan någonting eftersom jag är inlagd igen och igen och åter igen. Och alla de gånger man inte varit där av egen fri vilja har bara ökat min känsla av att inte kunna åstadkomma något vettigt.

Men måste en inläggning alltid vara något negativt? Går det att vända på det till något kanske inte positivt men åtminstone något neutralt?

Under tiden av min sista inläggning fick jag en liten annan syn på min vistelse på avdelningen än att det bara skulle vara ett bakslag. Jag märkte att det faktiskt är möjligt att sträva framåt samtidigt som man är inlagd. Det går att ha mål och att försöka uppnå dessa trots att man inte är hemma. Därför att arbeta med sig själv kan man göra var man än befinner sig. Det krävs inga stora mål för hur som helst så mår man ju inte bra när man är på sjukhuset. Men är det inte desto viktigare att känna sig kompetent när man redan mår dåligt och känner sig misslyckad? Det kan röra sig om olika delmål så som t.ex att göra övningar, att hantera känslor på ett effektivt sätt eller att få balans mellan aktivitet/mat/vila. Var och en vet bäst vad man kan behöva träna eller öva på för att kunna gå framåt i sin personliga utveckling, om så bara i det lilla, och för att i slutet av dagen känna att man klarat av något, att en inläggning inte bara blir en tid av förvaring så som det lätt kan bli tyvärr.

Personligen tycker jag om att utmana mig själv vilket jag gjorde under tiden av min sista inläggning. Jag ville öva att hantera min ångest på andra sätt än vad jag brukar göra och berättade om mina mål för mina kontaktpersoner som villigt ställde upp för att stötta mig. På kvällen skrev jag upp hur det hade gått under dagen, vad som behövde förbättras, vad jag klarat av eller vad som behövde justeras. Mitt mål var trots allt något som skulle gynna mig i längden väl hemma igen efter utskrivningen. Målet var att kunna stå ut med känslor på ett mer effektivt sätt när det hettade till och var annars skulle jag bättre kunna träna det på än där det fanns personal tillhands? Så jag såg avdelningen mer som ett litet träningsläger, ett ypperligt tillfälle att öva på saker jag inte kan öva på lika bra på egen hand i mitt hem. Jag passade på helt enkelt!

Det var inte lätt, vissa dagar var jag besviken på mig själv men nästa dag var det nya tag igen. Och eftersom jag förde statistik och anteckningar kunde jag se att det faktiskt gick framåt. Och detta gjorde denna inläggning till en målmedveten sådan istället för bara en bortkastad och misslyckad tid på psyk! Och det jag tränade på har faktiskt hjälpt mig efter utskrivningen! Det var inget misslyckande och  bakslag att behöva vara inlagd igen. Jag lyckades vända det till något fördelaktigt trots dåligt mående!

Kram till er alla där ute som kämpar varje dag! Det är värt det så fortsätt! Och till er som är inlagda just nu sänder jag en extra styrkekram!
Bianca, SHEDO-skribent

lördag 9 maj 2015

Den fastspända flickan

Onsdagen den 5 maj trasslade jag och min man in oss i Stockholms centrum, för att se teaterföreställningen ”Den fastspända flickan”. Efter att ha snurrat vilse ett par gånger hittade vi till slut min bästa vän och teaterlokalen Kilen – som jag har längtat! 

2013 sände Sveriges Radio Daniel Velascos prisbelönta radiodokumentär Den fastspända flickan. Teater Fryshuset har fått förtroendet att skriva om dokumentären till en teaterföreställning. Den fastspända flickan är en samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Föreställningen har urpremiär på Stadsteatern i Stockholm april 2015 och kommer att turnera runt om i landet under hösten 2015.

Med teaterföreställningen vill Teater Fryshuset synliggöra ungas psykiska ohälsa, sexuellt våld och vuxenvärldens oförmåga att se och bemöta ungas utsatthet. Vi vill också att föreställningen ska ge hopp om att det går att förändra. Efter varje föreställning på Stadsteatern följer ett eftersamtal med expertpanel som kommer att kunna berätta mer samt svara på publikens frågor. [Saxat från Kulturhuset Stadsteatern, Stockholms hemsida]


 I en timmes monolog berättar Rakel Wärmländer Noras berättelse, starkt och naket, till tunga beats från FATTA!-kampanjen. Vi får följa Nora genom hennes trasighet, och bli brutalt påminda om att vårdens och samhällets brister kan trasa sönder en människa minst lika mycket som hens upplevelser.

Den fastspända flickan” balanserar på en smal stig mellan att beröra och uppmärksamma problem, och att trigga och berätta lite för mycket, som vi så ofta gör när vi pratar om den här problematiken. Ett par gånger trampar man utanför, och jag hinner tänka på flera av mina vänner som förmodligen hade valt att gå ut för att inte bli triggade, men på det stora hela klarar man den där balansen väldigt bra. På grund utav detta är min personliga åsikt att föreställningen snarare lämpar sig för den som möter eller arbetar med människor med psykisk ohälsa än den som själv varit drabbad, men det viktigaste är att göra ett aktivt val att se föreställningen, och vara beredd på att den kan göra ont – oavsett om man själv upplevt något liknande eller inte. Är du en person som idag lider av ett självskadebeteende eller annan svår psykisk ohälsa rekommenderar jag att inte se föreställningen, eller lyssna på dokumentären.

Den fastspända flickan” är precis som dokumentären den bygger på, en oerhört viktig historia som måste berättas. Den grupp människor jag mest av allt önskar skulle se den är våra politiker så att Noras modiga berättelse kan leda till en faktisk samhällsförändring. I januari 2014 la Miljöpartiet in en motion om att införa en ”Lex Nora” (Motion2013/14:So664), som handlar om att barn och unga som upplever sig illa behandlade inom psykiatrin ska kunna höra av sig direkt till tillsynsmyndigheten om detta. Om det är detta förslag, eller något helt annat som är rätt lösning får framtiden utvisa, men att Noras berättelse öppnat upp för dialog både högt och lågt i samhället är något fantastiskt som gör mig oerhört glad och hoppfull.

Mer information om föreställningen finns att hitta på Fryshuset Stockholms hemsida, och radiodokumentären finns att lyssna på i Sveriges Radios arkiv.

Ta hand om er mina vänner, tillsammans är vi starka.
Amelie Roolf 2015-05-08