måndag 20 april 2015

Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får

Under många år av mitt liv såg jag inte någon mening med mina dagar, utan de var mest timmar och minuter som bara passerade. Jag visste varken vem jag var eller vad jag ville göra med mitt liv. Det må låta som en uttjatad klyscha, men det var precis så det var. Till sist så blev det min identitet; att vara hon som mådde dåligt, hon som vägde för lite, hon som var så lätt att lyfta upp i luften och hon som spenderade alldeles för få timmar i skolan. Det blev den jag var, och jag hade svårt att se att jag kunde vara någonting annat. Det gick så långt att jag inte blev lite rädd eller ens reagerade särskilt mycket när en i min gymnasieklass, de där sista ljuva veckorna i trean på gymnasiet, berättade att enligt statistiken så skulle en av oss inte leva om tio år. Jag skrattade och ryste ikapp med de andra, men innerst inne så accepterade jag att den där personen förmodligen skulle vara jag.

Nu tror jag inte längre att den där personen är jag. Jag vet att den där personen inte är jag, för allting är så annorlunda nu. Efter att ha spenderat tid på ett ställe som troligtvis räddade mitt liv så gick det upp för mig vad jag ville vara och vad jag ville göra med min framtid. Allt det jag sett, allt det jag ansåg gått till på fel sätt under alla dessa år, det ville jag på något sätt kunna ändra på. Så jag sökte till sjuksköterskeutbildningen ungefär 60 mil från min hemstad och jag kom in. Jag var ute på helt okänd mark, och visste verkligen inte om jag skulle klara det vare sig fysiskt eller psykiskt.

I min journal, bara några dagar innan utskrivning och skolstart, så står det att jag hade orealistiska tankar om den kommande utbildningen. Jag fick höra att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och att jag egentligen borde vara sjukskriven i minst fyra månader. Men jag var less. Jag var less på att inte ha någon mening med mitt liv. Less på att aldrig våga ta det där steget som krävdes för att börja leva igen. Jag ville byta miljö, till någonting där ingen visste vem jag var eller hur min bakgrund såg ut.  Jag ville ha någonting annat att fokusera på, någonting annat än ångest, mat, siffror och ett liv i grått. Så jag flyttade. Det var januari, det var tjugo minusgrader utomhus och fullt med snö vart jag än såg, och jag hade aldrig känt mig så liten och nervös.

Idag är det över tre år sedan den där dagen i januari och jag har inte ångrat en sekund av det beslut jag tog. Idag är jag legitimerad sjuksköterska och har jobbat i snart tre månader som just det. Jag är frisk, men också fri, från de ätstörningar, depressioner och den ångest som styrde mitt liv alldeles för länge. Jag har dåliga dagar, som vem som helst, men mina värsta dagar nu är så oerhört mycket bättre än de helt acceptabla dagarna då.


Vad vill jag då egentligen ha sagt med detta? Jo, jag vill bara visa er att oavsett hur liten och nervös man än må känna sig, hur mycket tvivel det än må komma både inifrån och utifrån och hur läskigt det där stora steget än må verka så går det. Det går att bli någonting annat, någonting mer än sjukdom och ångest. Du måste lyfta foten, slänga ut den över kanten och släppa taget om allt det där som blivit en sån stor del av dig själv att du inte längre vet om du vill släppa det. Du måste våga krossa alla andras fördomar om vad du klarar av och inte, andras fördomar om vem du är. För det är det enda sättet när du inte längre kommer ihåg vem du egentligen är, och när du glömt att du är så oerhört mycket mer. Det är läskigt att våga, men såhär tre år senare kunde jag inte vara mer tacksam. Jag hoppas att alla ni som läser detta kanske får en liten gnutta mod som börjar gro i bröstet, och som sakta men säkert kan växa. Som sedan kan få er att ta det där steget.

Sist men inte minst så vill jag bara dela med mig av ett citat som hjälpt mig oerhört och som fortfarande hjälper mig att komma ihåg hur jag tog mig dit jag är idag. Var rädda om er, och påminn er själva om detta:

Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får” 

Massvis med kramar
/Malin, SHEDO-skribent.