Välkommen Malin till SHEDO:s blogg!

Nu är det dags att presentera vår sista nya skribent! Hon heter Malin och har verkligen gjort en fantastisk omvändning i sitt liv. Men ni ska såklart få höra hennes egna ord istället för mina! Men jag vill också passa på att säga välkommen till ALLA våra nya skribenter en gång till! Har ni missat någon presentation så finns de här.

Ha en fin helg!
/Jessica, bloggansvarig. ♥

Jag heter Malin, är 23 år och går sista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Umeå universitet.

Under flera år bestod min vardag utav svält, återkommande depressioner, självskadebeteende och hetsätningar. Jag var övertygad om att en viss siffra skulle resultera i en hallelujah-kör och jag var flera gånger säker på att jag aldrig skulle orka överleva.

Efter en del tid inom barnpsykiatrin, vuxenpsykiatrin och på den lokala ätstörningsenheten så fick jag ordentlig hjälp i ett annat län. Jag var trött på att vara sjuk, trött på att inte ha ett liv och trött på att konstant se mig själv som mindre värd. Så efter 20 veckor ignorerade jag läkarens ord om fortsatt sjukskrivning på minst fyra månader, tog mitt pick och pack och flyttade 67 mil hemifrån. Det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. För jag tvingades att ta mitt egna ansvar, tvingades leva och fick samtidigt någonting annat att fokusera på. Jag fick en mening med mitt liv. Och nu, lite över 2,5 år senare så är jag bara några månader från att vara legitimerad sjuksköterska. Jag har en pojkvän jag känner mig bekväm med, jag tränar regelbundet för att må bra, jag lever ett normalt liv med vardagslivet och jag kan framförallt se mig själv i spegeln och känna att det är okej.

Jag har nyligen börjat engagera mig inom organisation Frisk&fri som volontär och i somras kände jag mig tillräckligt stabil för att ta ett sommarjobb på en psykiatriavdelning. Även om det bara var för några veckor så hann jag se psykiatrin från den andra sidan, med guldklimpar och sådana som kanske egentligen inte borde jobba med människor överhuvudtaget, och det har stärkt mina förhoppningar om att någon gång i framtiden jobba inom psykiatrin som sjuksköterska.

Jag är otroligt hedrad över att ha fått chansen att skriva för Shedo och jag hoppas att ni som läser detta ska komma att bli inspirerade och stöttade av mina kommande ord.

Var rädda om er. Kramar / Malin

Dig fattas inget! Det är psykiskt!

Hört de här orden någon gång? Jag har. Många gånger! Och jag tror att dessa ord är rätt så vanliga när man lider av både fysisk OCH psykisk ohälsa. Visst, vissa problem är psykosomatiska och det kan vara en stor utmaning. Men sedan finns det de som mår psykiskt dåligt men även har en fysisk sjukdom som behöver behandling, en undersökning eller medicinering.

Min journal inom psykiatrin är tjock efter alla dessa år. Jag lider samtidigt av svår RLS (Restless legs), en neurologisk sjukdom som kräver medicinering. Under tider jag har varit inlagd men inte fått gå ut har mina fysiska symtom ibland tilltagit och avdelningen fick kalla in en konsultläkare från neurologen. En gång hade jag starka neurologiska smärtor på grund av kontramedicinering och vi behövde en lösning. Just då neurologen kom hade personalen APT och ingen kunde vara med vid undersökningen. Jag beskrev mina besvär och fysisk sjukdomshistoria, vilka mediciner jag tar för tillfället, både de för RLS och de för psyket.

Han såg mina armar, tittade på mig och sade att det inte är RLS-besvär utan "bara" psykosomatisk smärta, att det inte finns någon kontramedicinering. Jag sade att jag kände igen smärtorna, att de inte är psykiska. Han var redan på väg ut ur rummet. Jag var knäckt och kände mig både överkörd och dumförklarad.  Sedan blev jag arg, riktigt arg! Kan man inte ha ont av andra än psykiska orsaker för att man är inlagd inom psykiatrin, för att det dessutom finns spår av gamla självskador? Ingen har rätt att idiotförklara mig! Ingen! Som tur är så är jag väldigt envis och känner min kropp. Jag gav mig inte och några dagar senare rättade man till mina mediciner.

Liknande saker har hänt mig på vårdcentralen. Det är precis som om man bara kan lida av en sak åt gången. Och det är precis som att fysisk sjukdom automatiskt utesluts i första hand därför att man lider av psykisk ohälsa. Ett klassiskt exempel på hur många osanningar det fortfarande finns om psykisk ohälsa, även bland läkare, de som borde veta bäst. Jag hoppas att folk någon gång inser att det ena inte utesluter det andra. Jag vill bli tagen på allvar och bli bemött med respekt oavsett vilken slags ohälsa det rör sig om och oavsett på vilken del av ett sjukhus jag ligger på!

Var positivt envisa och ta hand er själva!
Kram Bianca, shedoskribent.

Välkommen Jenny till SHEDO:s blogg!

Hej på er! Idag är det dags att presentera Jenny som är en av våra nya skribenter på SHEDO! Snart är alla presentationer ute och vi gläds åt alla inspirerande, viktiga och kloka texter som kommer delas här på bloggen framöver!

Namn: Jenny Wikner
Ålder: 28 år
Bor: Örnsköldsvik

I många år ville jag inte bli frisk, jo till slut ville jag nog det, men inte just då. Kanske kände jag mig inte värd hjälpen eller så trodde jag inte att någon kunde hjälpa mig. Det fanns också den där delen av mig som bara ville bli sjukare och som var rädd för att bli frisk. Jag slösade bort många år på att sträva åt fel håll...

Nu, idag har jag insett att jag är värd hjälpen, precis som alla andra är värda att få hjälp! Jag har också insett att det finns rätt hjälp att få, det gäller bara att inte ge upp! Jag har fortfarande kvar den där sjuka delen av mig, men hon är inte alls lika stor och dominant som hon en gång var. Idag vill jag verkligen bli fri(sk), jag vill må bra och jag vet att jag är värd det!

Jag har många års erfarenhet av psykisk ohälsa och självskadebeteende och jag har gått igenom många faser och perioder under tiden. Jag har även haft mycket kontakt med psykiatrin. Jag har upplevt både bra och mindre bra vård, vilket gett mig erfarenhet och fått mig att växa som person. Jag är kreativ, konstnärlig, fantasifull och reflekterande. Jag tycker mycket om att skapa, och då mest att rita och måla människor och att hålla på med scrapbooking. Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och jag har en stark vilja att hjälpa andra och att bidra till ökad information och förståelse om psykisk ohälsa.

Jag hoppas att det jag kommer att dela med mig av här ska beröra, upplysa, skapa mer förståelse och ge hopp!
Ta hand om er!

Mindfulness

Jag försöker numera sortera mina tankar och vara mindful i det jag gör. Även om det är svårt att vara närvarande i alla ögonblickets händelser ibland. Att försöka stanna upp i ögonblicket och inte glömma att andas och verkligen vara där och då. Har övat väldigt länge för att lära mig kunna bli mer mindful och närvarande i nuet. Att inte inte fastna i tankar eller grubblande. Vilket för mig har och är ett stor dilemma och jag får öva och träna dagligen i just mindfulness.

Att när jag gör något vara fullt medveten i det jag gör där och då. Att jag gör det fullt ut och inte fokuserar på alla miljoner tankar i huvudet, det är inte det lättaste. Det krävs en del övning och tålamod. När jag diskar så diskar jag. Och jag rekommenderar det varmt. Man kan även beskriva föremål eller en person, allt för att fokusera på något annat än det som börjar ta upp ens tankar när man får exempelvis ångest eller panik.

Jag kan rekommendera att man jobbar dagligen med mindfulness och att man avsätter en liten stund och stänger av telefonen och tvn. Att man inte har något som stör just då behöver inte vara någon lång stund. Gör det som känns bra för dig själv, och vad det är vet man bäst själv.

Alla kan lära sig mindfulness men det krävs mycket jobb, en metod som går att lägga på i stort sett allting du tar dig för – från matlagning och träning till arbete och socialt umgänge. Här är sju stycken tips i attitydförändringar som kan hjälpa dig att leva i nuet! Konsten att leva här och nu, där du ständigt känner livet med alla dina sinnen, som sänker stressnivåerna och höjer livskvaliteten. Det menar Anita Carlsson, författare till boken ”Livslust med medveten närvaro”. Anita är en person som är väldigt inspirerande och kunnig inom DBT (Dialektisk beteendeterapi). Kom ihåg att det kan krävas lite tålamod och tid för att komma in i tänkandet!

1. Att inte döma eller bedöma
Försök att göra dig av med förutfattade meningar eller idéer. Se möten med personer, eller händelser, som en förstagångsföreteelse. En icke-dömande attityd ger dig möjligheten att se på omvärlden som någonting nytt. Varje dag.

2. Att ha tålamod
Lär dig konsten att vänta! Träna tålamodet genom att acceptera att det finns tid där det inte händer någonting alls. Klarar du av tandläkarens väntrum, bilkön eller minuterna innan bussen kommer utan att tänka på vad som ska ske härnäst – då har du kommit en bra bit på väg!

3. Att ha nybörjarsinne
Hitta tillbaka till barndomens nyfikenhet, där varje dag erbjöd någonting unikt och spännande. Se människorna i din omgivning som nya, välj en ny resväg till jobbet och våga.

4. Att ha tillit till sig själv och andra
Lär dig lyssna till, och lita på, din magkänsla och intuition. Ta för vana att lyssna inåt, vad vill du, vad är bra för just dig? Och hylla ensamheten, våga vila i själva närvaron i ditt eget sköna sällskap!

5. Att inte sträva
Att ha många järn i elden är så långt ifrån mindfulness man kan komma. Sluta fokusera på prestationer och färdigt resultat, det är ju resan mot målet som är själva livet!

6. Att acceptera
Lär dig acceptera saker du inte kan förändra omedelbart. Att lägga negativ energi på opåverkbara saker, som vädret, skapar bara trista känslor. Arbeta med nuet, inte mot det, och släpp in toleransen i din vardag. Låt det lilla - men viktiga – ordet ”förlåt” ingå i ordboken, det ger i sin tur ett mer generöst och lyckligt liv.

7. Att släppa taget
Lämna saker bakom dig, både bra och dåliga upplevelser. Stanna upp och observera dina tankar och känslor. Acceptera dem som de är, utan att ifrågasätta eller älta dem, och släpp taget om dem!
Det är just acceptansen, icke-dömande och självvalidering som jag jobbar väldigt intensivt med inom min DBT-behandling.

Det viktigaste är att man som sagt följer en persons råd i sin närhet som man litar på, att man inte är rädd för att be om hjälp, råd eller tips eller vägledning. Att be om hjälp är en otrolig styrka! Det är är en otroligt stor kompetens att inse att man behöver lite mer stöd eller vägledning. Ett sundhetstecken anser jag!

Kärlek & respekt
Veronica, shedoskribent

Konsten att inte triggas

Det är svårt att stå emot att skada sig själv när någon annan precis har gjort det. Mest utsatt är man om man inte hunnit lära sig några färdigheter att hantera de känslorna som sköljer över en som en tsunami.

Jag har tillbringat år efter år i streck inom slutenvården och 3 ½ år på ett behandlingshem. Behandlingshemmet har gett mig den bästa hjälpen genom dbt men det var också där jag triggades som mest. Det tog tid att förstå hur, men framför allt varför jag måste lära mig konsten att stå emot. Jag hade efter så många år bakom låsta dörrar äntligen kommit till den punkt där jag var mottaglig för hjälp för att förändra mitt liv. Och nu var jag tätt omringad av andra som också var i träsket och lidandet. Inte nog med att bo så nära varandra utan många av oss var ju faktiskt nära vänner.

Vad lärde jag mig för knep? Vad är viktigt att göra och tänka på i sådana svåra stunder?
De flesta av oss är av naturen nyfikna. Vi vill vara delaktiga och veta saker. Det är inget konstigt med det. Problemet är att just denna nyfikenhet även kan få oss på fall. Vi vet ofta mer om andra patienter än vad personalen gör. Vi är med varandra från morgon till kväll. Vi berättar om oss själva och lyssnar på andra. Rätt vad det är berättar någon om planer, vi hör någon skrika, krossat glas, ambulans eller polis, larm eller annat som tyder på att någon har skadat sig. Vad gör man rent spontant? Jag har alltid varit snabbt på plats och antar att jag inte är ensam om det. Sedan är det djungeltelegrafen och man får reda på ännu mer. Nu är man i klistret. Jag vill också. Ångesten kommer, suget är på plats. Vad gör jag? Vad vill jag?

En sak som jag lärt mig är att glida undan fort. Många av oss snappar lätt upp saker som hänger i luften. Låt dig inte ryckas med av din nyfikenhet. Om det är möjligt så gå hellre in på ditt rum eller ut, sätt på dig hörlurar och lyssna på positiv musik. Gör något du tycker om. Fokusera på dig själv och ingen annan i den stunden. Det kan låta egoistiskt eftersom man kanske vill stötta och trösta sin kompis när han/hon mår dåligt. Men stanna upp en liten stund och tänk efter! Hur ska du kunna hjälpa någon som mår dåligt om du själv i nästa stund hamnar i samma sits? Låt inte känslorna ta överhand. Det är inte lätt! Jag vet det själv. Men ingen annan än du själv förlorar på det. Tänk på att DU är viktig och bejaka ditt behov av stöd genom att kalla på hjälp. Risken är att personal är upptagen med den som skadat sig, men det betyder inte att du är mindre viktig. Ring någon! Prata med någon direkt efteråt om ingen är tillgänglig just då. Du har rätt att ta plats och folk runt omkring dig kommer att berömma dig för ditt mod och din vilja att stå emot! Suget kommer sakta men säkert avta.

Det finns triggers överallt, även på nätet. Var bredd innan, annars kan det vara för sent att i stunden tänka ut en plan. Nej, ha den färdig redan innan det händer. Ha ett mål. Även om det är ett litet. Till en början med kan du t.ex. sätta upp ett mål att kanske stå emot åtminstone en gång i veckan. Var stolt över dig för varje gång du klarar det! Om du inte står emot någon gång så trampa inte på dig själv utan ta nya tag. Ta hand om DIG för du är viktig!

- Bianca, shedoskribent

Välkommen Sanna till SHEDO:s blogg!

Idag ska ni få läsa om Sanna som är en av våra nya skribenter! Vi på SHEDO är jätteglada över att också få in och dela anhörigperspektivet. Vi vet att det är ett viktigt ämne och att alla drabbas av psykisk ohälsa - både den som mår dåligt eller är sjuk, men också de anhöriga.

Hej och stort tack för förtroendet att bli skribent för Shedo! Jag heter Sanna, är 41 år och har tre fantastiska barn. Två stora flickor på 16 och 18 år och en liten sladdis på 3 år. De stora flickornas pappa gick bort för åtta år sedan och på den tiden, trots att det inte är så länge sen, fanns det inga sorgebearbetningsgrupper som ju nu ploppat upp som svampar ur jorden så det är fortfarande som ett öppet sår för oss alla när man tänker på det. 

Men så träffade jag min nuvarande sambo för fem år sen och även om ingen människa kan ersätta någon annan någonsin så är han en pärla och klippa för oss alla och i synnerhet yngsta dotterns bästa vän. Och så föddes ju lillebror för tre år sen och han är allas vår stora glädje och han avgudar sina systrar och känslan är ömsesidig.

Men även när förutsättningarna är bra kan man bli sjuk, psykiskt likaväl som fysiskt. Det började i de yngre tonåren för 18-åringen men jag trodde då att det var en reaktion och saknad efter pappa och det gick också "över" efter ett tag. Nästa episod var i 15-års åldern då hon började skada sig själv. Vi hade en ganska kort kontakt med BUP då men dottern har idag medgett att det handlade mycket om tonårstrots och uppmärksamhet och är inte i närheten av hur hon har det idag. Man misstänker nu en "borderline" personlighetsstörning vilket innebär stora förändringar i måendet och hon kan pendla ordentligt flera gånger på en dag eller t.o.m en timme. Detta kom i våras och vi antog först att det var en reaktion på hennes lillasyster som mått dåligt, självskadar och är suicidal sedan ett år tillbaka. Detta har lett till att hon (lillasyster) varit inlagd på BUP:s slutenvård sedan den 5 mars och är fortfarande inskriven då kvarnarna maler otroligt långsamt i detta fallet. 

Så min erfarenhet är inte lång men intensiv och jag är den första att erkänna att jag tyckte att "ryck upp er, vem mår inte dåligt ibland" i början, innan jag med mycket duktiga läkares hjälp verkligen insåg att det kan man inte när den psykiska smärtan är så stor att man inte kan hantera den utan man vill bara bort från detta och just där och då känns döden som enda alternativ. Jag är också den första att erkänna att det är en oerhört svår, maktlös situation man som anhörig befinner sig i men det finns inte i min värld att jag skulle ge upp på dessa fina, omtänksamma, duktiga, älskade barn! 

Jag förstår att det kan bli en lång resa men det ger mig mycket hopp att läsa tex Johannas och andra tjejer och killars inlägg som idag lever friska, sunda och lyckliga liv. Det finns liksom inget annat än att mina tjejer också ska vara där en dag. De liksom alla ni andra som har svårt att se det idag. ♥