Det svåra i att stå ut

Jag har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug. En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.

Jag började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan. Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...

I modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under den rubriken finns flera alternativ:

- aktivera dig

- ge något till andra

- jämför

- upplev känslan

- skjut ifrån dig

- tänka på annat

- fokusera på sinnesintryck

Läser man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar. Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den, se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta ifrån sig. Var situation har sina färdigheter. Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv måste man testa sig fram. Allt är bättre än destruktivitet.

För er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå ut när det är svårt, just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat. För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och "väcker" personen som är i affekt. En kris kan också handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.

Vilka färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina verktyg vara till hjälp för någon annan.

Glöm inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem som kan vara farligt.

Kram Johanna, shedoskribent

Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!