Att lämna allt och bara vara ledig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Ledighet och stress
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag är en tjej som älskar att ha fullt upp och ha många projekt på gång. Att ha en kalender full med saker veckans flesta dagar. Men nu när jag har varit i Sälen ett par dagar så inser jag också hur skönt det är att vara ledig. Inte så länge, men ett par dagar. Att släppa alla krav, alla måsten och lämna kalendern hemma. Ovant och nästan lite obehagligt - men viktigt. För oftast är det ju så, om man lämnar kraven ett tag så längtar man tillbaka till vardagen. Jag har njutit av ledigheten, men nu vill jag bara komma hem till mina fullspäckade dagar igen.

Ibland kan det ju vara lättare sagt än gjort - att lämna allt och bara vara ledig. I dagens samhälle har ju många med sig jobbet hem genom till exempel mejlen via mobilen. Man blir alltid uppdaterad på vad som händer. Jag vet många i min närhet som gör så, har med sig jobbmejlen även under en semester. Men behöver detta alltid vara negativt? Jag har haft den här diskussionen med några av mina närstående som tar med sig jobbet på semester och jag har undrat, är det verkligen bra? Jag har ofta fått svaret att det gör dem lugnare. Att kunna vara uppdaterad ger mer frihetskänsla än att inte veta vad som händer på till exempel arbetet. Att inte veta vad som händer kan ju i sig bli en stress. För något år sedan var jag tveksam till detta, men idag är jag nog lite likadan. Jag tycker om att hålla mig uppdaterad även när jag är ledig. Om det är bra eller dåligt finns det nog många olika åsikter om. Kanske är det väldigt individuellt? Jag tror att det är viktigt att hitta en balans som är bra för just dig.

Vad tror du om detta fenomen? Att såpass många tar med sig jobbet/andra krav med sig hem under semester och ledighet? Är det bra eller dåligt? Jag vill gärna läsa era åsikter och tankar - så släng gärna iväg ett mejl till blogg@shedo.se

Veckans tema: Ledighet och stress

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Ledighet och stress
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Den här veckan sitter jag i ett snöigt Sälen och har semester! Därför tänker jag att veckans tema ska handla om just det, att vara ledig och om stress. Vad brukar du göra för att stressa av? Tillåter du dig att vara helt ledig ibland och släppa alla måsten? Är du stresskänslig? Tycker du att samhället generellt är för stressigt? Jag vill gärna läsa om era tankar, upplevelser och kanske tips som handlar om ledighet och stress. Som vanligt är adressen blogg@shedo.se

Stor kram!

Min resa mot ett friskt liv är det bästa som har hänt mig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag trodde att det var försent. Över och förstört. Om ingen hade kunnat hjälpa mig innan, varför skulle behandlingshemmet som jag skulle flytta till kunna göra det? Någonstans på en avdelning för många år sedan hade jag nästan gett upp hoppet om att det skulle bli bra tillslut. Jag önskade, men jag trodde inte på det. Egentligen kunde jag inte acceptera något annat än ett lyckligt slut, men jag trodde mig veta att jag skulle vara sjuk för alltid.

Men jag kom till behandlingshemmet, och jag hade redan då bestämt mig för att satsa allt. Jag kände att det var min sista chans. Jag hade provat alla annan vård i åtta år, och ingenting blev bättre. Plötsligt satt jag på trappan vid behandlingshemmet och grät när mamma och pappa lämnade mig. 30 mil bort och för två år framöver.

Men det bästa som har hänt mig, är min tid här på behandlingshemmet. För att det, personalen och jag förändrade hela mitt liv. Från att vara trasig och sjuk blev jag lycklig och nästan frisk. Jag har haft mina upp- och nedgångar här, men idag är jag en helt ny tjej.

Snart har jag varit här i två år och då ska jag också bli utskriven. Inte bara för att tiden säger det - utan för att jag mår bra. För att jag klarar mig själv och är lycklig. Jag trodde det var omöjligt, men jag kunde förändra mitt liv. Jag har förändrat det och vad som än händer kommer jag förevigt vara lycklig för det och tacksam till mig själv och alla andra som har hjälpt mig.

Det bästa

Skribent: Johanna Rasmussen
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Det bästa som har hänt, och händer mig, är varje gång jag får en kram från hjärtat av någon som orkar se det som är svårt och inte blir rädd och går därifrån.

Jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv

Skribent: Linda Martell
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej alla läsare!

Det absolut bästa som har hänt mig de sista åren är att jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv och säga vad jag tycker och vill och vad som känns rätt för mig!

Ett exempel är mitt kämpande för att hitta rätt psykolog och läkare för mig inom psykiatrin. Att inte bara acceptera det som dem tyckte var rätt för mig och det som dem tyckte passade mig och mina problem.

Jag har bråkat, tjatat och mellanvarven bara suttit hemma och gråtit av förtvivlan då ingen har lyssnat eller tagit mig på allvar! En dag fick jag nog och sa rent ut hur illa jag tyckte att dem behandlade mig och att jag också hade rättigheter som dem var tvugna att lyssna på och ta hänsyn till. Jag förklarade även vikten av att jag fick en psykolog som var villig att hjälpa mig att ta tag i allt som låg och pyrde inom mig som en tickande bomb och att jag INTE tänkte sluta som min vän som tyvärr inte finns med oss längre! Jag förklarade också att jag inte brydde mig om att jag kanske fick vänta ett par månader extra, bara dem lyssnade på mig och såg vad jag behövde. Och då menar jag någon att kunna prata med som man litar på och som kan hjälpa en att hitta lösningar, inte få en massa olika tabletter utskrivna och sitta hemma i en dimma och knappt veta vad man heter eller vem man är!

Och för min del så lönade det sig. Visst, jag fick vänta men den psykolog och läkare som jag har nu har hjälpt mig mer på ett år än alla de andra grupper, läkare och terapeuter som jag har kastats runt bland de senaste åren. Det har varit tabletter hit och dit, från den ena sorten till den andra!

Så detta är absolut det största som hänt mig och även om jag har en lång väg kvar och att det kommer att bli tufft och jobbigt och vissa saker kommer jag aldrig kunna glömma men jag kommer få hjälp att lära mig att leva med händelserna så dem inte styr mitt liv längre!

Jag är stolt över mig själv att jag vågade sätta ner foten och "kräva" den hjälp jag har rätt till och detta gjorde jag alldeles själv då min familj inte finns med i bilden och jag lever ensam! Så jag vill bara säga, ge aldrig upp, det är aldrig försent att be om rätt hjälp och du har rätt till den!

Jag är idag 42 år och börjar äntligen se ljuset i tunneln och jag vet att jag kommer att klara av detta med hjälp av min underbara psykolog som lyssnar, förklarar, hjälper, ställer krav men framförallt finns där och tror på mig! Så tillsammans med henne så ska jag hitta tillbaka till mitt liv och det spelar ingen roll om det tar sex månader eller flera år - jag vet att jag tillslut kommer hitta dit!


Mvh / Linda Martell  (Stolt krigare)

Redaktörsförändringar och veckans tema: Det bästa som har hänt mig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er i kylan! Jag hoppas att ni mår bra! Som ni märker så är det jag, Jessica Andersson, som är redaktör den här veckan. Johanna Hildingsson har valt att sluta som bloggredaktör och tillsvidare kommer jag ta över även hennes veckor. Så i dagsläget kommer jag ha två veckor i rad, men såklart med olika teman! Två veckor framåt finns jag nu här och sedan är det Jessica Ahlbom igen!

Den här veckan tänkte jag att temat skulle vara "Det bästa som har hänt mig". Självklart kan man ha flera bästa saker, det har jag! Jag tycker att det är så fint att tänka tillbaka på sitt liv och alla fina saker man har fått uppleva mitt i allt det kaos av psykisk ohälsa som jag och många andra har kämpat eller kämpar med.

Så den här veckan tittar vi tillbaka, kanske ler vi och kan uppleva en fin känsla när vi tänker på det bästa som har hänt oss. Jag vill mer än gärna läsa och publicera era upplevelser så tveka inte på att mejla blogg@shedo.se och berätta!

Kram till er!

Jag kommer aldrig att bli som du

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Ideal
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag går samma väg som jag alltid har gjort. Jag kliver av bussen och möts direkt av det stora, vita leendet, det långa, blonda, vågiga håret och den smala midjan. Jag går några steg till och tittar åt vänster, bara för att mötas av en liknande bild. På rad sitter hela familjen och ler. Mamman med det långa, blonda, vågiga håret. Pappan med det vältrimmade skägget och det nyklippta håret. Barnen som håller varandra i handen och ler stora, påklistrade leenden. På andra sidan gatan hånskrattar en underklädesmodell åt mig från affischen som hon sitter på. Där är hon, med det långa, bruna, vågiga håret. Det stora leendet visar de blekta tänderna. Rakt framför mig finns en retuscherad sminkreklam. Ett allvarligt ansikte som stirrar på mig. Med isblåa ögon, inte en rynka i hela ansiktet som ser ut att vara gjort av porslin och ögonfransar som går upp till ögonbrynen.
Och jag har fortfarande bara gått 20 meter från bussen
 Inte konstigt att ätstörningsvården och psykiatrin får allt mer att göra. För några dagar sedan kom H&Ms katalog där en vanlig, vacker tjej blev betecknad som "plussize", och idag läste jag om en app för barn där de ska leka plastikkirurger och göra en lite större tjej "smal och vacker". Och detta spel riktar sig till barn.
Vad skickar vi för signaler till våra barn och folk i vår omgivning när vi hela tiden klagar på vår vikt? Jag har själv vuxit upp med en mamma som under större delen av min barndom har klagat på sin vikt. På det stället där jag jobbar, är dieter det stående samtalsämnet på lunchen. Vilken diet man går på den här veckan, hur mycket man ska träna, vem som lyckas bäst med att gå ner i vikt.
Nu vill jag absolut inte kasta skit på dem som strävar efter ett hälsosamt liv, tvärtom uppmuntrar jag det! Men det ska vara just det, hälsosamt. Man ska sträva efter att själv må så bra som möjligt. Personligen tycker jag att man ska träna för att man mår bra av det, och för att man tycker att det är kul. Man ska äta den mat man tycker om, och framförallt ska man äta sig mätt!
De där modellerna som tittar ner på mig från olika annonser, får gärna fortsätta stirra på mig. Jag kommer aldrig att försöka bli som någon av dem, för jag vet att de är fejk! Men det är inte lätt att försöka intala sig det när de hela tiden stirrar på en och dömer en. När samhället tror att det är sådär man ska se ut. När ens egen bild och världens bild inte längre stämmer överens. Helt plötsligt raseras allt det man trodde sig veta om världen och samhället, men ack så fel man hade! För helt plötsligt sitter man där, och all reklam i världen skriker att man ska ändra på sig och rätta sig efter samhällets normer. Då säger jag såhär: Hej samhället! Du får tycka precis vad du vill om hur jag ser ut. Jag mår fantastiskt! Jag äter mat som jag tycker om, jag tränar för att jag älskar det och jag har min naturliga hårfärg. Det kanske inte är så du vill att jag ska se ut, men det är den jag är. Och det är den jag alltid kommer att vara. Du kan försöka bryta ner mig, säga att jag gör fel, säga att jag är ful, att jag måste banta, göra det ena och det andra. Det spelar ingen roll. För jag är nöjd med den jag är, och du kommer aldrig kunna bryta ner mig. För jag är starkare än så. Och jag kommer kämpa för att försvara alla människors rätt att vara sig själva. Att vara den egna, vackra, fantastiska och underbara personen som de faktiskt är.
Du har ingenting att komma med.

Veckans tema: Ideal

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ideal
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas att ni har det bra, och att ni nu börjar komma igång med era rutiner nu igen efter ledigheten. Själv börjar jag skolan igen nästa vecka, och jag ser verkligen fram emot det!
Den här veckan tänkte jag att vi ska fortsätta i samma bana som Jessica Anderssons senaste inlägg om H&Ms senaste kampanj. Den här veckan tänkte jag att vi ska fokusera på just ideal. Tyvärr utsätts vi dagligen för reklamkampanjer, folks åsikter, samhällets ideal och tankar om hur man ska vara, klä sig och se ut. Detta kan vara jobbigt, och speciellt jobbigt är det om man lider av en ätstörning.

Mejla gärna in era tankar, åsikter och texter om ideal. Jag ser fram emot att läsa dem! Adressen är som vanligt blogg@shedo.se
Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

H&M Plus Size

Redaktör: Jessica Andersson

Den här bilden cirkulerar lite överallt på Internet just nu, med all rätt. Vi på SHEDO vill såklart också uppmärksamma detta. Hur H&M i sin nya katalog kan visa bilder på kvinnor med "normal" kroppsform och påstå att modellerna har storlek "Plus Size". H&M:s syn på kvinnokroppar är skamligt och upprör såklart många. Just den här typen av marknadsföring som H&M gör visar också hur samhällets syn på idealen är, för tyvärr är H&M inte ensamma om att ha en skev bild av kroppsideal.

När man kallar modellen ovanför för "Plus Size" så förstärker man bara det sjuka ideal som finns i samhället. För undervikt ska inte vara kroppsidealet. Kvinnan på bilden ovanför ser ut att ha en sund vikt. Och det är också just det som är det viktiga: Att ha en kropp och en själ som mår bra.Samtidigt som samhället har en skev bild av ett sunt kroppsideal så ökar antalet personer som drabbas av ätstörningar. Just sådana här händelser kan vara en grund för ätstörningar. Jag som själv har haft anorexia blir såklart berörd och fruktansvärt arg. Ätstörningar kan leda till döden, och att uppmana till sjukdomar som man faktiskt kan dö utav är fruktansvärt och inte okej.

H&M tar inte sitt ansvar och dessutom har de inga bra förklaringar när media har försökt att be om det. Förutom att H&M:s pressansvarig försöker be om ursäkt om någon har tagit illa upp. Vi är många som tar illa upp, och att dela detta och rikta kritik mot H&M så visar vi att detta inte är okej. Och jag tror att det är det bästa vi kan göra för att kämpa mot att få ett samhälle med sunda kroppsideal.

Hur känner du kring den här händelsen? Dela gärna med er.
Och framförallt - var rädda om er.

En öppen granskning om mobbning i skolan

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Mobbning i skolan
 Redaktör: Jessica Andersson

Aftonbladet har gjort en öppen granskning om kränkningar i skolan och startat en blogg där ämnet har uppmärksammats. Enligt skolverket mobbas cirka 50 000 barn i våra skolor, och ett sätt att motverka detta är att prata om det, uppmärksamma det. Sätta ner foten, det är inte okej. Mobbning är ett samhällsproblem och Aftonbladet har valt att lägga fokus på mobbningen, vad den är, vad den gör och hur man kan göra för att stoppa den. För det som görs idag är inte tillräckligt.

Granskningen är över för den här gången, men Aftonbladet lovar att fortsätta skriva om ämnet framöver. På deras blogg kan man läsa många berättelser från utsatta och andra bra och såklart hemska saker som rör mobbning. Är du utsatt? Kanske kan det vara skönt att få höra att du inte är ensam, och kanske kan det hjälpa lite att få läsa andras historier. Tummen upp för Aftonbladets initiativ och deras öppna granskning om kränkningar i skolan hittar ni HÄR.

Och kom ihåg, du är aldrig ensam.

Vadå, de retas bara lite!

Skribent: Anneli
 Tema: Mobbning i skolan
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag blev utsatt för mobbning under nästan hela grundskolan, värst var det i högstadiet.
I sexan gick jag i en klass med 6:or till 9:or, alltså tolvåringar och sextonåringar i samma klass. Jag hade inga kompisar i klassen och blev snabbt utanför. Skolan fungerade så att man hade morgonsamling och eftermiddagssamling med hela klassen, sen var man indelade i olika arbetslag typ, så på lektionerna var vi uppdelade i grupper och mestadels var vi i samma åldersgrupp. Folk var elaka och retades väldigt mycket. Lärarna såg väl vad som hände men inte gjorde de så mycket.

Jag bytte skola i sjuan, hade fortfarande inga kompisar i klassen. Jag fick kompisar men förlorade dem väldigt fort eftersom vi typ ”bråkade” eller jag vet inte vad som hände, de bara lämnade mig. Sjuan och åttan bestod mestadels av elaka ord och nian av utfrysning.
Läraren sa ”Vadå de retas väl bara?” Skolan gjorde väl lite då dem pratade med de som var elaka, men sen hände inte så mycket mer. Jag försökte mestadels att hålla mobbningen för mig själv, jag sa inte allt till mina föräldrar, hur mycket jag egentligen var utsatt. Jag började må väldigt dåligt och mitt självförtroende var väldigt dåligt. Självskadetankar och självmordstankar blev till en vanlighet i min vardag.

När vi hade matte så var vi indelade i grupper. Jag har alltid haft svårt i skolan så jag var i den ”sämsta” gruppen där det var väldigt många som var stökiga och även elaka mot mig. Vi var även uppdelade när det kom till språk och jag hade extra engelska tillsammans med andra som var väldigt stökiga, så jag lärde mig inte speciellt mycket på lektionerna. Jag var mobbad, ensam och hade väldigt svårt att lära mig något. Om man känner sig otrygg är det svårt att lära sig.

Det är svårt att läras om man inte känner trygghet. Att bli utsatt för mobbning är ingen trygghet alls. Skolorna borde verkligen jobba mot mobbning för mobbning kan ställa till så mycket. Skolorna borde se över sin likabehandlingsplan och se till att eleverna vet om att den finns. Annars är det ju ingen mening.

”På vår skola finns ingen mobbing, för vår skola är en av Sveriges bästa skolor"

Skribent: Ann-Ki Lindbom
 Tema: Mobbning i skolan
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag började på högstadiet i grundskolan kom jag till en ny klass. Omställningen i sig var redan från första stund jobbig och kostsam för mig. Ett par grabbar i klassen hånade mig, sa hemska saker och knuffade mig.

Det blev vinter och den första snön föll. Skoldagen var slut och det var dags att gå hem och de här grabbarna följde efter mig där jag gick ensam. Dom kramade hårda snöbollar och kastade dessa i ryggen på mig och skrattade. Jag blev sammanbiten och tyst och gick med bestämda steg vidare framåt. Men de sprang ikapp mig och puttade omkull mig och ”snömulade” mig i ansiktet så jag inte fick luft och greps av panik. Det gjorde fasansfullt ont i hela ansiktet och det smärtade oerhört i ryggen på mig också efter alla hårda snöbollar som hade kastats i min späda rygg. Till slut sprang dem sin väg. Jag gick gråtande hemåt och när jag kom hem slängde jag mig på min säng i mitt rum och grät. Jag kände mig så ensam och utanför. Min bror som är fyra år äldre än mig kom hem och förstod att något hade hänt. Jag hade tidigare berättat för båda mina föräldrar och min bror att jag inte trivdes i min nya klass och att grabbarna var dumma. Men mina föräldrar trodde inte att det var så allvarligt och att det nog skulle bli bättre så småningom när vi alla hade bekantat oss med varandra. Men ack så fel mina föräldrar hade! Det blev ju bara värre och värre för varje dag som gick. Den här dagen med snöbollskastningen berättade jag för min bror och han blev ursinnigt förbannad och ledsen på samma gång. Dagen därpå tog han ledigt ifrån sitt arbete och följde med mig till skolan och så sa han: ”peka ut vilka grabbarna är här på skolgården”. Jag pekade och berättade vad dom hette. Min bror uppmanade mig att stanna utanför skolgården, sen gick han in och på gården till grabbarna... Jag hörde inte vad dem sa, men jag såg på min bror hur ilsket förbannad han var och grabbarna blev fega och rädda. Min bror återvände till mig och sa: ”nu kan du gå in och dem vågar inte röra dig, för då får dem med mig att göra”. Min bror hade rätt, jag fick vara ifred. Men det kändes olustigt för mig ändå och jag vantrivdes och hade ofta ont i min mage och ibland fick jag stanna hemma från skolan på grund utav att jag mådde så dåligt. Det hela slutade med att jag en dag fick nog och fattade modet och gick till rektorn på skolan och pratade med honom och berättade att jag inte trivdes och att jag gärna ville byta till en annan klass och jag lade fram ett förslag på vilken klass jag ville gå i. Rektorn tog mig på allvar och dagen efter började jag i en ny klass och allt blev mycket bättre. Denna händelse utspelades på 70-talet och på den tiden hade väl inte begreppet mobbing den betydelse som den har idag.

Jag är mamma till två flickor, som idag är vuxna och båda mina flickor blev utsatta för mobbing när dom gick i grundskolan. Mobbing kan ofta gå till överdrift och sluta väldigt illa. Min yngsta dotter blev obehagligt utsatt och det började redan när hon gick i fjärde klass. Till en början var det väl ”bara” verbal mobbing. Men när min dotter gick sista terminen i åttonde klass gick det en dag för långt. Min dotter blev misshandlad av en jämnårig flicka som var huvudet högre än min dotter. Mobbaren tog tag om halsen på min dotter och tryckte upp henne mot väggen, sen släppte hon så min dotter for i golvet och då sparkade mobbaren henne mot hennes kropp med höga platåstövlar med nitar på. Det tråkiga i denna händelse är att skolan tog inte detta på allvar. Skolpersonalen pratade lite med mobbarens föräldrar och mobbarens mamma slutade att prata och hälsa på mig. Det blev sommarlov och min dotter pustade ut. Men sen kom hösten och hon skulle börja i nionde klass och gå i samma klass som mobbaren! Med tanke på hur skolan agerade och i princip bara viftade bort min dotters rädsla så gav jag min dotter många goda råd på hur hon skulle bemöta mobbaren. Mina råd gav resultat och min dotter kunde genomlida hela sista året i grundskolan, men det kostade henne mycket energi och ofta skolkade hon för att slippa gå till skolan och skolan gjorde ingenting. Jag var helt ovetande om min dotters skolkning. Rektorn på denna skola gick ut i en intervju i media och sa: ”på vår skola finns ingen mobbing, för vår skola är en av Sveriges bästa skolor”.

Veckans tema: Mobbning i skolan

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Mobbning i skolan
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej fina ni! Den här veckan har vi fått in ett önskemål om tema, vilket känns jätteroligt tycker jag. Ni får gärna önska tema framöver om ni vill, antingen i något av bloggens kommentarsfält eller i ett mejl till blogg@shedo.se

Den här veckan ska vi i alla fall fokusera på temat Mobbning i skolan. Ett tungt ämne som är viktigt att prata om då det har mycket kopplingar till lidande och psykisk ohälsa. Som vanligt får ni gärna mejla in texter, tankar, dikter eller egna upplevelser till blogg@shedo.se

Kram kram kram

Förhoppningar på det nya året

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Nyår och det nya året
 Redaktör: Jessica Ahlbom

När klockan slår tolv är alla glada. Man skrattar, skålar och kramas. Nytt år, nya möjligheter. Man berättar sina nyårslöften, man lovar förbättring. "För i år, då ska jag faktiskt börja träna!" eller vad det nu skulle kunna vara för någonting.
Hittills har jag fått frågan sex gånger vad jag har för nyårslöften och ännu fler gånger fick jag frågan om hur jag skulle fira nyår. Hur ska jag veta vad jag ska göra på nyår? Vi får se vad som händer!
Det var många år sedan jag slutade med nyårslöften, för enligt mig är det ingen skillnad mellan ett nyårslöfte och ett vanligt löfte till sig själv. Man bestämmer sig, gör sitt bästa, och i vissa fall klarar man av det, i andra inte. Så istället för att lova mig själv en massa saker som jag kunde försöka hålla under året, började jag skriva brev dagen innan nyårsafton. Ett kort brev som jag sedan skulle öppna dagen innan nyårsafton nästa år, för att se vad jag tyckte och tänkte om det kommande året. Alla brev avslutades på samma sätt, och de gör de fortfarande, med mina nyårsförhoppningar. Istället för att avsluta året med ett löfte om vad jag ska göra nästa, avslutar jag varje år med att skriva ner vad jag har för förhoppningar på det kommande året. De behöver inte nödvändigtvis slå in, och det gör inte heller någonting om det inte händer. Men på det sättet kan jag blicka tillbaka och minnas vad jag har hoppats på tidigare.
Det är lika spännande varje år att öppna det där förseglade brevet som har legat i byrålådan i ett år. Och tro det eller ej, men väldigt många saker som jag hoppades på förra året slog faktiskt in i år! Jag hoppades att jag skulle bara gladare, friskare, leva livet, våga ta chanser, uppleva nya saker och komma ut ur mitt skal som jag hade gömt mig i så otroligt länge. Här sitter jag idag, lite över ett år efter att jag hade skrivit det där brevet, och kan verkligen säga att jag har levt livet det här året. Jag har fångat dagen, upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Jag tänker fortsätta i samma bana nästa år, och förhoppningsvis leva upp till alla de saker som jag hoppas på;
"Jag hoppas att du är lyckligare, skrattar mer, älskar mer. Upplever mer saker. Jag hoppas att du hittar modet att berätta hur du känner om folk. Jag hoppas att du aldrig ger upp. För du är bättre än det! Vad det än gäller, så hoppas jag att du aldrig ger upp när det kommer till dina drömmar."
Och vet du vad? Mina förhoppningar gäller även dig som läser detta. Det spelar ingen roll vem du är, vart du kommer ifrån eller vart du är på väg. I år hoppas jag att du blir lyckligare än förra året, att du kan skratta mer, älska mer, kramas mer än vad du har gjort tidigare. Jag hoppas att du upplever saker som du aldrig har upplevt, ser saker som du aldrig har sett tidigare. Jag hoppas att du behåller vännerna du älskar, samt att du träffar nya. Jag hoppas att du får uppleva kärlek, och att du slipper tårar. Men kanske framför allt så hoppas jag att du aldrig ger upp hoppet om dina drömmar. Jag hoppas att du inte ger upp, vad som en kan ställa sig i vägen för dig. För du är en fantastisk, underbar och unik människa, och du förtjänar att alla dina drömmar går i uppfyllelse. Jag hoppas att 2014 blir ditt år, och att du gör det bästa av det.
Jag vet att jag kommer göra det i alla fall. Ska vi göra det tillsammans?

Varma kramar, 
Jessica

Det nya året

Skribent: Ann-Ki Lindbom
Tema: Nyår och det nya året
 Redaktör: Jessica Ahlbom

När det är nyårsafton kan jag känna ett visst vemod. Känslan av att nu är det slut och att man lämnar allt bakom sig, samtidigt som en ny början starta på nytt, känns utmanande och spännande.
Året som har passerat och som nu lämnas åt historien har för mig innehållit många utmaningar och motgångar som jag nu stolt kan känna att jag tog mig i genom och införskaffade mig nya erfarenheter som jag bär med mig som kunskaper in i det nya året.
Har en vuxen dotter med diagnos borderline som tidigare bodde på ett behandlingshem under ett år och som i somras flyttade tillbaka till vår hemort i en ny träningslägenhet. Till en början såg det ljust ut, men snabbt tog hon ett kraftigt återfall och jag larmade 112 och räddade henne åter ännu en gång och efteråt tackade hon mig och insåg att livet är värt att leva.
Hennes kamp är även min och vår relation är för många en unik och närstående och kärleksfull gemenskap, där vi båda lär av varandra. Att ha en närstående som kämpar dagligen mot sina inre ”demoner” samtidigt som jag själv har kronisk ångest kan ha sina för och nackdelar. Fördelen är att jag har full förståelse för hur hon upplever sin tillvaro och nackdelarna kan ibland innebära att man tröttar ut sig själv med sitt engagemang. Så året 2013 ”gick jag in i väggen” två gånger inom loppet av 8 månader.
Sakta men säkert hämtade jag nya krafter och försöker sätta gränsdragningar på hur mycket jag som närstående bör göra mina insatser för att vara en bra resurs för min dotter. Samtidigt har min dotter lärt sig att inse att jag är bara en mamma och ingen supermänniska och hennes hänsyn och respekt är mer verklighetsförankrad än tidigare.
Året 2014 tror jag kommer bli ett mer harmoniskt och lugnare år, för både min dotter och jag har funnit en starkare styrka i vår personliga utveckling.