Det första inlägget om min egen syn på livet, kommer beröra min andliga sida. Redan då jag föddes upplevde jag ting få andra i min omgivning upplevde. Men född i en vetenskaplig värld var det ingenting jag yttrade, eller ens kände att jag kunde berätta. Jag hade en ganska allmän syn på världen, tänkte inte så mycket på livets mysterier till en början. Men när jag kom upp i tonåren började många tankar cirkulera i mitt huvud, och jag började filosofera över existentiella frågor. Jag funderade över Gud, jordens uppkomst och om universum verkligen aldrig tar slut. Vad som händer när vi dör, och vad livet går ut på. Ofta kunde tankarna ge mig ångest.
När jag började må dåligt blev min livssyn väldigt negativ och mörk. Jag såg egentligen inte att livet var särskilt viktigt, och ville mer eller mindre hänge mig till döden för att det var där jag hörde hemma. Kanske gjorde mitt mående denna livssyn ganska naturlig, men den drev mig nedåt och jag mådde bara sämre. Under åren som gått sedan dess har det handlat om en process, och jag vill säga att oerhört mycket hänt. Det som blev det första avgörande momentet blev då min morbror innan hans död började prata om det andliga. Han som tidigare varit så vetenskaplig, började se en annan del av livet. När han fick sin cancerdiagnos tror jag hans tro blev hans räddning.
Morbror, som jag numera alltid kallar "änglamorbror", vägledde oss till ett par andliga personer, som har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Jag tänkte berätta lite om ljuset jag fick från den ena, som lyste upp i mitt mörker under halvåret då jag fyllde 16. Vi hälsade på henne för första gången under den vintern. Jag hade haft kontakt med BUP under mer än ett halvår, och genomgått terapi en stor del av tiden. Terapi som mer eller mindre konstaterade att det fanns ett fel på mig, och fick mig att förstå hur mycket det påverkade. Den betecknade min ångestnivå i olika situationer, och lades fram mest för syns skull. För den hjälpte knappt alls. Jag visste vad jag inte kunde, men fick sällan veta vad som gjorde mig bra. Hos den här kvinnan ändrades det.
Jag började få healing. Kvinnan tog emot mig någon gång i veckan, och redan från starten ersatte hon min mörka världsbild med en betydligt ljusare. Första gångerna förberedde jag mig på att få beskrivningar av sjukdom och mående, som hos psykiatrin, men hade väldigt fel. Jag överöstes av ord om vad jag kunde, vilka starka sidor jag hade, hur bra jag var. Och jag hörde henne beskriva mig som om hon kände mig, när det gällde egenskaper och annat, fast hon inte träffat mig tidigare. På en gång kände jag hjärtats slag tala om för mig att det var sant, och jag började snabbt tro. För att det helt enkelt kändes mest rimligt, och för att det kändes i hela mig att tron skulle hjälpa mig.
När min morbror dog i slutet av det året, öppnades en ny värld upp, både på gott och ont. En värld jag dessvärre inte kunde hantera till en början, men jag skulle lära mig. Jag insåg att jag var väldigt känslig för energier och bar ett ytterligare sinne. Snart började jag kontakta min morbror, och fick veta detaljerade beskrivningar över framtida händelser som visade sig stämma. Jag fick kontakt med andra bortgångna, lärde mig bli väldigt bra på att läsa av föremål, så kallad "psykometri", jag mediterade och upplevde väldigt häftiga och minnesvärda situationer, och till sist lärde jag mig att heala själv.
Under de kommande åren fick jag alltmer bevis. Och tron hjälpte mig sannerligen. Jag tänkte berätta för er lite om vad jag tror, och vill att ni ska ha i åtanke; att det är teorier, en tro - ingenting som alla måste eller bör tro. Det är helt upp till var och en. Jag lägger upp mina teorier, fritt att tolka hur ni vill.
Jag tror på energier. Att världen består av energier, energier som vi hör, ser, känner och upplever - energier som inte alltid behöver ses och höras av alla.
Jag tror på reinkarnation. Att vi först finns som energier i en annan "frekvens", det många kallar "andra sidan". Att vi får skriva stolpar i en livsplan, vaga och föränderliga, innan vi föds på jorden och lever våra liv. Jag tror att alla har en uppgift - inte nödvändigtvis en uppgift som förändrar världen - men en uppgift inom oss, ett mål i vår själsliga resa. Jag tror att vi lever våra liv för att utvecklas som människor, och att meningen med livet är att växa i oss själva och bli ett med våra inre jag. För varje liv vi lever lär vi oss mer, och befinner oss snart i en högre frekvens. Jag tror att trauman från våra tidigare liv kan finnas kvar som problem i våra nuvarande.
Jag tror på änglar och guider. På andar och negativa energier. Att vår intuition är kontakten med en själ på andra sidan, som finns för att vägleda oss. Det finns olika guider för olika syften. Jag tror även att vissa energier har nått ett högre medvetande och mött sina högre jag - och lever som änglar. I och med att det finns ljusa energier, tror jag också det finns negativa. Negativa energier finns ofta med i bilden då vi mår dåligt, det kan även handla om negativa känslomässiga energier, som avund, förakt och rädsla. Jag tror att vi efter vår död ska möta ljuset och leva som energier, eller andar, på andra sidan.
Jag tror på energihjul, så kallade "chakran", på själen och på auran. Att även vår fysiska kropp består av energier. Chakran beskrivs ofta som sju "energhjul" som sitter på olika ställen av kroppen. När det uppkommer en blockering i dessa leder det till att kroppen, psyket eller själen inte mår bra och utvecklar problem. Jag tror på vissa delar inom medicin och vetenskap, att vi behöver hjälp från de som kan kroppen och psyket rent "vetenskapligt" - men jag tror att vi behöver så mycket mer! Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, och jag har blivit hjälpt av alternativa metoder som healing och kanalisering. Inte sagt att alla blir hjälpta, och det beror helt på öppenhet och mottaglighet. Får vi hjälp att lösa upp blockeringar i våra chakran - tror
jag att vi skulle kunna må mycket bättre. Det är saker inte vetenskapen har erfarenheter av helt och hållet.
Jag tror på att allt har en mening. Att allt händer av en anledning. Men samtidigt att det mesta kan förändras, och att vi kan attrahera personer och händelser, genom att sända ut rätt energier.
Jag tror på kärleken. För mig är Gud inte alls fördömande eller bestraffande. Finns Gud, är det en kärlekskraft, enligt vad jag tror.
Det jag tror, kan idag tyckas vara både provocerande och intressant. Flummigt och vettigt. Jag vet att det pågår en debatt om detta sätt att se på livet, men jag har valt att ställa mig utanför, och bara låta mig och alla människor få tro på vad som känns rätt. Så vidare ingen kommer till skada - tror jag aldrig att en tro är fel. Bara du väljer att behandla den rätt.
Vad tror du?
Värme och kärlek, Yasmine
