Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: musik genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
(Tillägg till förra veckans tema)
Musik har alltid betytt mycket för mig. Musik framkallar lätt känslor hos mig. Jag minns när jag för första gången förstod att jag mådde riktigt dåligt. Jag stannade för det mesta i mitt rum, satt på min blåa snurrstol och lyssnade på gamla skivor. Jag lät blicken glida över träden utanför mitt fönstret medan "Time to burn" spelades i min stereo, samma låtar, samma skivor, om och om igen. Jag kände igen mig i texterna starkt, nynnade med och drömde om en bättre tid. The Rasmus skiva "Dead Letters" fick följa med mig i ett par år, jag lyssnade på den ständigt, var jag än befann mig. Jag fann en trygghet i musiken och lade skivan i ett fack av mina minnen. Senare när jag letade fram skivorna och år gått sedan jag lyssnat på dem, värkte det av obehag i bröstkorgen. Jag klarade inte av att lyssna, för vissa strofer, vissa textrader, förde mig bakåt i tiden igen. Starka associationer som har funnits där sen dess.
 |
| Foto: Sharon Den Adel, Within Temptation-konserten -11 |
Så har det egentligen varit med all musik jag lyssnat på. Alltifrån låten "lemon tree" från forna tider, till dagen jag åter fick höra "Someone like you" med Adele efter att ett halvår gått sedan uppbrottet med min flickvän. Musik har den effekten, och jag är inte ensam. Samtidigt kan det underlätta bearbetning, och jag kan känna ett behov efter musik som jag associerar till olika tillfällen. Jag har alltid varit en sådan som hållit hårt fast i en viss artist eller band, verkligen vältrat mig i allt som hör musiken till och inte kunnat släppa den. Förrän jag tröttnat, tiden har passerat och jag har upptäckt en ny musik för nya tider. Kanske behöver man något nytt för att markera ett avslut, och en början på något annat. Musik man aldrig trodde man skulle släppa, förlorar sin effekt och man förälskar sig i något nytt. En viss musik tycker jag till och med hemskt illa om av andra skäl, trots att jag en gång tyckt om den. Saker och ting förändras.
Det finns alltid musik för olika tillfällen, mycket baserat på humör. När jag är glad och sprallig lyssnar jag gärna på fartfylld musik, när jag är arg fasar jag inte för långa vrål och när jag är ledsen och behöver gråta kan jag slå på djup och sorglig musik. Musik brukar ha en lugnande effekt på mig, är jag rädd kan lite musik i öronen få mig att släppa mina fasor, om än bara lite. När det gäller musik är texterna oftast väldigt viktiga för mig. Jag vet att till exempel min far, knappt lyssnar på texterna, och kan beskriva en fartfylld låt med sorgsam text som glad. Själv lyssnar jag nästan alltid på texten, och vill gärna veta vad en låt handlar om och betyder för personen som skrivit den. Kanske är musik för mig - djupa texter med fin melodi. Oftast. Men allt beror på.
Jag har alltid drömt om att kunna sjunga. Tänk att få stå på en scen med mina egenskrivna texter som jag öppnar min själ för och låter tonerna sjunka in hos åhörarna. Jag släppte den drömmen, för jag trodde inte att jag kunde sjunga. Inte förrän i höstas kom drömmen till liv, då jag fick veta att jag kunde få en tid med min behandlingsenhets sångcoach. Ja, mitt team använder sig av friskhetsmetoder, och vad kan vara mer läkande än sång? I vintras började jag. I början sjöng jag lågt, jag skulle förvånas om sångcoachen ens hörde min röst, för det satt kvar det här med att jag inte kunde. Men jag ville så gärna veta. Så då sångcoachen bad mig sjunga själv, utan hans backup, högt och tydligt - tog jag ton! Och vad hände? Jag upptäckte något jag inte trodde fanns. Jag hade en sångröst!
 |
| Foto: google.se |
Sedan dess har jag gått på musiken en gång i veckan, och utvecklats enormt. Sångcoachen har varit oerhört peppande och jag känner mig faktiskt duktig, vilket jag sällan känt under livet. Den lilla tjejen som kom in på teamet första gången, med svag viskande stämma och gälla toner då hon inte vågade ta plats - hon är borta! Idag står jag framför micken och sjunger högt och tydligt, missar en ton då och då, men sjunger gör jag och jag kan trots min kassa självbild stundtals se - att jag kan! Min dröm var inte förgäves. Jag är ingen superdundersångerska som ska leva sitt liv på en stor scen, men äntligen kan jag få skriva egna låttexter och sjunga för någon. Och framförallt är sång något oerhört helande, och
jag blir mycket lugnare av det än jag någonsin, någonsin blivit av att skada mig.
Tappa aldrig bort din dröm. Tappa aldrig bort din känsla och kärlek för musik. Våga känna att det är din tur, och led dig aldrig in på ett spår där du lyssnar på något för att "alla andra gör det". Musiken är din min vän, använd den och låt den hela dig. Älska tonerna, känn melodin - och låt musiken i ditt öppna öra beröra!
Värme och kärlek, Yasmine
