söndag 22 januari 2012

Hur skall jag berätta?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Halsen snörper ihop sig av nervositet, man försöker svälja men det gör ont. Blicken flackar, febrilt försöker man leta efter en utgång utifall man skulle få panik och inte orka hålla sig kvar vid vad man tänkt göra. Man går fram och tillbaka i köket, tillslut kommer någon ned och man drar av lappar från kylskåpet och läser som om det vore det intressantaste i världen, och man är fast av fascination. Egentligen bävar man, man samlar ihop startord i huvudet och drar stolen fram och tillbaka ett par gånger innan man sätter sig ned. Någon slår sig ned vid bordet, börjar läsa morgontidningen och svär till då kaffet spills utanför. Där någonstans rycker man åt sig alla fraser man tränat in flera dagar, öppnar munnen och säger... "jag har något jag skulle behöva berätta".



Många skapar sig ett helt scenario av vad som kan hända då man berättar. "Om jag säger det, tänk om det händer, och om jag säger , kanske hon säger och vad ska jag säga då?", som med precis allt annat. Detta gör att man ibland väldigt länge kan vänta, vad det än gäller. Särskilt svårt kanske det är när man vanligen inte brukar berätta om känslor. Texten ovan var mer en liten översikt på vad man bävar för; tystnaden, väntan, nervositeten, de första orden... Men för mig, och troligen för många andra - är det inte säkert att du behöver planera alls. Mycket sker fullt naturligt.

Enligt mina erfarenheter, tycker jag att det är skönt att slippa förstora upp det, och planera för det. Både för min egen nervositets skull, och för att det både är lättare för den som berättar, och den som tar emot det då. Det är otrolig skillnad på person och person; hur vet man hur just dina anhöriga ska ta det? Lever du i ett hem där känslor inte pratas om, kan det kännas omöjligt för dig att berätta, medan vissa personer tar det lättare av ren natur. Så hur ska man nu säga det? Jag tänkte komma med lite tips utifrån egna erfarenheter:

- Är du i en situation då absolut ingen vet om dina inre känslor är det kanske som mest svårt. Då ingen frågar hur du mår som mer än en artighetsfras och du inte vågar lägga fram orden.

Leta efter ett tillfälle. Se det som ett arbete att bilda en situation då du kan berätta. Ställ ledande frågor, bilda upp ett positivt scenario. Kommer den dagen då du och en vän pratar, det kan vara precis vem som helst du känner någon form av förtroende till, och ämnet leder in på t ex mat eller koncentrationssvårigheter eller psykiskt välbefinnande (egentligen vad som helst) - lägg in en fråga. "Vad gör du då du mår dåligt?", vännen berättar och det faller sig nu ganska naturligt att berätta. "Vad gör du själv?" blir antagligen motfrågan. Berätta vad du gör. Led in det på "jag har varit tvungen att göra det ganska mycket på sistone, känns som att jag tappat gnistan lite". Detta skapar ett stegrande samtalsämne.

Då din kompis förstår hur du mår har du en person att anförto dig till. Med samma verktyg kan du berätta för flera, och det blir hela tiden lättare, både för att du ha fler på din sida, men även för att dina erfarenheter nu säger att det inte var så farligt.

Då jag skulle berätta för familjen hade jag redan ett stöd i andra, vilket gjorde det lättare att berätta. Jag tror det är bra om man släpper in lite åt gången så blir det inte samma "chock" - inte just för andra - utan även för dig som berättar, det blir mycket nya intryck annars. Då familjen visste mer, och de blev en naturlig del av mitt bearbetande, blev det lättare att föra vidare informationen till andra anhöriga.

- Har du redan kontakt med psykiatrin eller sjukvården kan det bli lättare.

Fråga din kurator/behandlande om hjälp. Hur ställer den sig till att vara med på ett samtal med dina anhöriga? Har du ett stöd i en annan vuxen person är det lättare, då du slipper vara helt den situationens mittpunkt. Du har ett skyddande nät och kan bolla över frågorna och svaren till någon annan, som är van.

I mitt fall blev allt berättande för psykiatrin en senare fråga, då jag inte vågade söka hjälp själv. Men jag vet de som fått hjälpen utifrån först - och för dem är det alltid bra om personen inger ett förtroende som får er att kunna berätta tillsammans.

- Det finns andra nätverk tillgängliga.

Vill du berätta för någon mer anonymt finns det medel att tillgå, särskilt ökar hjälpen över internet. Det kan vara lättare att först berätta för en helt främmande person.

Här kommer nummer/adresser att tillgå.



BRIS - för barn som behöver hjälp
0200-23 02 30
http://www.bris.se/




JOURHAVANDE KOMPIS - för barn och ungdomar upp till 25 år
020-22 24 44 
Även chatt http://m.jourhavandekompis.se/


NATIONELLA HJÄLPLINJEN

020-22 00 60
http://www.nationellahjalplinjen.se/

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA

08-702 16 80
http://www.jourhavande-medmanniska.com/


SHEDOs jourmail

Till SHEDO:s jourmail kan du skriva som har tankar och funderingar kring ätstörningar och/ eller självskadebeteende. Du kan vara anonym, förutom att vi måste se vilken mailadress du skriver från för att kunna svara. För att vi ska kunna besvara ditt mail på bästa sätt vill vi gärna att du anger åldern på den person ditt mail gäller, men uppgiften är frivillig.
Vi som svarar på mailen har egna erfarenheter av ätstörningar och självskadebeteende, men mår bra idag.
jour@shedo.org.


Och kom ihåg; vad du än känner och hur du än mår är Du värdefull och viktig som Du är, och ingenting är att skämmas för! Du är värd all hjälp Du kan få - och Du är aldrig ensam.

Värme och kärlek, Yasmine


Inga kommentarer: