Övningar för sinnesfrid, fysiskt lugn och kroppslig stabilitet

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Finns det snabba övningar för sinnesfrid, fysiskt lugn och kroppslig stabilitet? Ja, vissa tekniker kanske måste övas upp, men givetvis kan en övning gå snabbt! Här tänkte jag dela med mig av lite tips och trix...

• Att andas rätt är väldigt viktigt, en stor byggsten i ditt mentala och kroppsliga välbefinnande! Sätt dig ned, rak i ryggen och med fingrarna på diafragman (två fingrars bred nedanför bröstkorgen). Andas i en s.k. fyrkant (som bilden nedanför). Fyll diafragman med luft, känn hur den utvidgar sig, vänta två-fyra sekunder, andas ut, vänta lika länge, andas in o.s.v.

Y. Ejner Lind

• Bygg vidare på andningstekniken via meditation. Sätt dig ned i skräddarställning, håll händerna uppvända ovanpå knäna (i medititativ ställning), slut ögonen. Andas på det förestående sättet, och använd nu din visualiseringsförmåga (visualisera, fantisera, föreställa sig). Visualisera hur allt gott; kärlek, hopp, ljus, styrka, självkänsla följer med din andning, fyller dina lungor, fyller hela dig. Då du andas ut rabblar du upp allt du vill få ur dig; hat, sjukdom, mörker, hopplöshet - blåses ut och lämnar din kropp. Meditera kan du göra på mängder av sätt, detta är en enkel övning, låna en bok med övningar t. ex. på biblioteket!

• En mindfullness övning jag lärde mig genom min morbror utspelar sig helst i naturen. Gå ut, välj kläder efter väder, sätt dig på en harmonisk plats, kanske en en sten, en stubbe, eller din favoritplats ute? Slut ögonen och andas i fyrkant. Denna övning gör dig mer ett med naturen än ett med din kropp. Välj ett eller fler sinnen, vi kan börja med hörsel. Spänn öronen. Börja med att släppa in alla ljud. Ryck sedan åt dig ett ljud i taget, analysera ljudet utan att tänka, analysera med dina sinnen. Koncentrera dig, fokusera och släpp sedan ljudet för att hugga tag i ett annat. På samma sätt kan du välja synen; fotografera ett vackert naturligt föremål med blicken. Analysera utan att tänka.

• Att bli ett med din kropp kan fungera på liknande sätt. Lägg dig i din säng, eller på en annan mjuk plats. Analysera hela din kropp, en del i taget, och försök att låta fokuset komma till din kropp istället för till dina tankar.

• Är du ute i naturen, se till att få dina sinnen att njuta! Uppmärksamma vackra blommor, ha inte musik med dig utan fokusera på naturens ljud, plocka upp löv från marken och känn doften, bär med dig sinnesgodiset hem genom att plocka med dig ett löv, sätta på musik med naturljud, eller varför inte fota då du ändå är ute?

... och här kommer några bland annat anti-ångestmetoder jag lärt mig på sjukgymnastiken:

• Är ångesten och självskadesuget på gång? Lär dig hantera ångesten med hjälp av kroppen! Ställ dig upp snabbt, banka (inte alls hårt, men bestämt) på kroppen, klappa armar, bröst, ben, rumpa, fötter, ansikte, snabbt, snabbt, snabbt.

• Fungerar det inte att göra något abrupt, välj en metod för att på ett lugnt sätt finna harmoni. Ställ dig upp, slå på din favorit lugn-musik. Rör på en del av kroppen i taget, huvud, armbågar, händer, höfter, knän och så vidare, rör den i takt med musiken. Känn ingen stress, låt dig få andas detta lugn en gång på dagen, det måste du kanske för att kunna ta itu med saker du är stressad över.

• Ett knep att mer konkret öva upp rösten, och därmed andningen - samtidigt som du tar kontroll över dig själv, kommer här. Ställ dig med benen en bit isär. Ställ ena foten rakt fram, den andra snett åt sidan, jag kallar detta "katt-positionen" då en katt ska kunna springa genom dina ben på sidohållet och framifrån. Känn knäna svikta lite så du står stadigare. Sätt dina händer i "stopp"-position framför dig. Tryck händerna framåt samtidigt som du med hög röst säger "stopp!" eller "nej!", tänk till gärna att du talar med ångestmonstret.

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

• Massage är jätteskönt och faktiskt väldigt lugnande. Behöver du mjuka upp leder, be gärna någon att massera dig! Det är svårt att göra det hårt uppmjukande själv. Handlar det om dina fötter kan du ta en boll, en särskild massagestav, eller varför inte staven på en kratta? Mjuka upp fötterna genom att bearbeta staven under dina fötter.

• Vill du istället få en lugn-massage? Ta din favorit massage-olja, massera mjukt in den på händer, armar, fötter, ben, mage och så vidare. Detta gör jag ofta efter ett varmt bad innan jag ska sova. Lugn är mitt namn innan jag somnar!

Hoppas tipsen kommer till väl användning!

Värme och kärlek, Yasmine

Att läka kroppen för att stilla själen

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att hela kroppen är oerhört viktigt för ditt eget välbefinnande. Om din själ ska kunna fungera på jorden, måste kroppen göra det (som du läste i det föregående inlägget). Här ska jag ta upp olika metoder för att läka kroppen. Då jag mår som sämst kryper jag ihop till en ångestklump, med armarna tätt om sidorna, spända till förbannelse, jag andas på ytan, går kutryggad och försöker med hela kroppen värja undan från ångestmonstret - fast det i själva verket är då det framträder. I den positionen går det att arbeta med de psykiska symptomen, det går att finna självkänsla, det går att bli mer och mer fri... Men blir det inte mycket lättare att bygga ett liv, om du parallellt arbetar med din kropp, själens hydda?

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

Jag började arbeta på riktigt med kroppen genom sjukgymnastik förra våren. Men vänta... började det inte tidigare? Att arbeta med kroppen handlar inte bara om muskler och leder, stelhet och krämpor, utan även om sinnesfrid, andning och till och med rösten. Och på sätt och viss har vissa kroppsliga övningar funnits med längre, utan att jag tänkt på det. Resultat har synts mest då jag kommit upp ur svackor. Då jag mådde som sämst kroppsligt gjorde jag tvångsmässigt ingenting som var bra för kroppen. Inte bara genom självskada och ätstörningsbeteende, som är ett tillkommande problem. Jag lät bli att röra mig, helt. Klarade i den svåraste perioden inte av att lyfta händerna ovanför huvudet, i tvångsmässigt syfte. Jag viftade aldrig med kroppen. Gick väldigt långsamt. Andades aldrig djupt. Det gick så långt att jag krampade. Inte konstigt att kroppen sade ifrån till slut.

Idag kan jag fortfarande göra saker som inte är det bästa för kroppen. Men skillnaden är att jag även tar mycket väl hand om kroppen. Jag över upp styrka i muskler, promenerar i rätt syfte, gör avslappnings-/andningsövningar, mediterar, mjukar upp leder, använder min röst och pratar inte längre med halsen. Och visst har det givit sina resultat! Jag är mjukare, starkare, andas mycket bättre, har styrka i min röst - och detta utan biverkningar! Här är kända metoder jag använt mig av:

• Mindfullness, medveten närvaro: mindfullness handlar om att bli närvarande i nuet, koppla bort en framtid som inte ens behöver vara skriven, glömma ett förflutet för ett tag, och bara fokusera på det som händer här och nu.
• Yoga: "betyder förening av kropp, sinne och själ, och betecknar en samling andliga och kroppsliga tekniker" (källa: wikipedia). Kort och gott en själslig och kroppslig motionsövning i ett!
• Meditation: meditation kan ske på olika plan, andliga, kroppsliga och själsliga. En meditativ stund ska skänka lugn och harmoni, och en insikt i vem man är.
• Sjukgymnastik: sjukgymnastik behandlar kroppen och hjälper till att förebygga sjukdomar med symptom i kroppen.
• Avslappningsövningar och andningstekniker: är tekniker att bemästra din andning och skänka en lugn harmonisk stund i din vardag, övningar finns att köpa i hälsokostbutiker på CD-skiva.
• Akupunktur: en kinesisk terapimetod som förebygger smärta och sjukdom genom att applicera nålar på specifika punkter på kroppen. Akupunktur får du hos en akupunktör.
• Taktilmassage: Lugn beröringsmassage i stuk med Rosenmetoden, behandlar genom att massera mjukt över kroppen för att ge lugn och harmoni.

(Andra metoder jag ej provat: Qigong, spikmatta, kiropraktor)

Med dessa metoder, stöd från omvärlden och en jävlar anamma har jag bemästrat, i alla fall delvis, mina kroppsliga krämpor! Då jag mår sämre dyker de upp, men jag vet vilka verktyg jag har.

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

I’ve got a perfect body, though sometimes I forget
I’ve got a perfect body cause my eyelashes catch my sweat
Yes, they do, they do…

(Regina Spektor - folding chair)

Tema: kropp och sinne

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vinden leker livfullt med mitt långa hår, skymningssolen värmer mitt annars så frusna ansikte. Ett duggregn letar sig genom hela min själ, rinner utanpå kroppen, faller till marken. Det blåser till, dropparna attackerar mig, sticker som vassa nålar på huden innan vinden vänt blåser förbi. En doft av inbundna syrenblad letar sig in i min näsa, jag andas in luften och den fyller mina lungor. Jag böjer mig ned, tar tag i en blomstjälk och drar upp den. Med blomman kommer fuktig jord, jag borstar bort det från handen. Jag placerar blomman bakom mitt ena öra och ler. Fåglar kvittrar. Ett vattenstråk porlar. Och jag - jag lever.

Foto: S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

Kropp och själ hänger väl ihop. På jorden är de beroende av varandra. För att må bra måste din kropp må bra. Så även din själ. Mår inte själen bra gör ej kroppen det. Med självskadebeteende blir det ännu mer tydligt. Att skada sin egen kropp är det värsta du kan göra med kroppen. Och har du det beteendet, som vi har, är det ytterst viktigt att börja ta hand om kroppen. Kanske kan man börja så, att bemöta kroppen väl? Lugnar det även själen, har du vänt spiralen från mörk till ljus. Lätt är det inte. Men i detta tema vill jag berätta mina egna idéer, erfarenheter och metoder att bemöta kroppen med respekt. Hur är man egentligen snäll mot sin kropp?

Även sinnena tänker jag fokusera på. Att öppna sina sinnen, bli medveten, koncentrerad och att faktiskt göra saker som får sinnena att njuta är ett stort steg i rätt riktning. Då jag mår som sämst, stänger jag sinnena. Hör inte vacker musik. Känner inga smaker. Ser bara det mörkrets ögon ser. Tillåter mig inte att känna. Går jag förbi en syrenbuske kopplar jag bort doftsinnet - dessa vackra ting tillhör inte mig då. Men även här kan du vänta spiralen genom att faktiskt bli medveten.

I detta tema ska jag försöka ta upp:

- Medveten närvaro, mindfullness
- Yoga och bra träning
- Meditation
- Andning
- Att använda sinnena

Nu är frågan till er:

- Hur gör ni för att bemöta er kropp väl?
- Vad är njutningsfullt för era sinnen?
- Hur påverkas erat kroppsliga jag av er psykiska ohälsa?

Skicka era tankar till Shedo.blogg@gmail.com, alla texter tas tacksamt emot!

Kärlek, värme och djupa andetag, Yasmine

Foto: Y. Ejner Lind

Mod och NaturNärhet.

Skribent: Katrin Andersson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 Foto: deviantart.com

Det är svårt för mej formulera min högsta önskan, om jag inte får nämna fred på jorden, harmoni mellan alla levande väsen, att människor vaknar upp och låter hela jorden (vattnet, jorden, luften, Allt!) vara i sin naturliga harmoni, att människor slutar vara så rädda för varandra och sej själva, utan vågar mötas, verkligen Mötas osv.

Men om jag ska försöka ändå.. Även fast det kanske inte är så stor skillnad, för den innehåller liknande delar, men i en mindre del av världen, för jag har fortfarande svårt hitta de små drömmarna som inte innefattar mest hela livet, om jag ändå ska passa på önska mej något alltså..

Min högsta önskan är att finna styrkan i mej igen. Att våga stå kvar i den och verkligen leva i den. Istället för att krypa ihop och gömma mej som jag alldeles för ofta har så nära till att göra så fort andra människor närmar sej. Jag vill våga leva i mitt starka jag även så det syns på utsidan.

Det är så många drömmar jag har! Bygga upp ett harmoniskt hem i samklang med naturen (är lite på väg med det redan.) Odla och till stor del ta vara på vad naturen har att erbjuda. Under min livstid besöka åtminstone några fler platser runt om i världen där människor lever nära naturen, ta del av deras kunskaper, och möta växterna som finns där.

Jag vill simma med delfiner igen. Få barn (som jag föder hemma!) och ta med dom och visa det vackra och hela som naturen och världen och många människor fortfarande har. Jag vill ha en sysselsättning jag trivs med som gör att jag kan få de pengar jag behöver på eget sätt istället för från försäkringskassan, så jag kan känna mej fri att verkligen göra allt det jag vill istället för inte riktigt våga av rädsla för att de ska tycka det sticker ut för mycket eller är för annorlunda. Jag vill våga vara den jag är.

Och så vill jag fortsätta kunna uppskatta de små sakerna livet har att erbjuda, gå barfota på jorden en himla massa mer, krama många träd, umgås med människor på ett avslappnat sätt, och så småningom bli en klok gammal tant med mycket värme, en färgglad hatt och många sagor att berätta!

Min högsta önskan: Resa till USA med mamma.

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Om jag får drömma fritt och egoistiskt så är nog min allra högsta önskan att få åka tillbaka till det stora landet -  U S A!

Det är för tre år sedan nu som jag besökte usa för första gången och får jag önska så var det definitivt inte sista gången. Jag vill tillbaka, jag vill resa runt och helst på västkusten eftersom jag bara var vid östkusten och då mest new york. Så nästa gång vill jag besöka CALIFORNIEN.

Jag vill shoppa, resa runt och se mig omkring i den Amerikanska kulturen - för jag är verkligen inte klar med allt vad Amerika har att erbjuda.
För tre år sedan bodde jag i USA i tre månader - men det var inte tillräckligt - jag ska dit igen och det är min dröm.

Tyvärr är det pengar som saknas just nu, men jag ska försöka spara ihop pengar så att jag kan komma iväg på den resan. Som sällskap ska jag ta med min Mamma eftersom jag tycker att hon är värd att få resa runt i världens mest underbaraste land.

Jag är helt kär och måste bara se mer av vad som erbjuds i USA.

 

Min högsta önskan

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Bild: Google

Om du fick önska dig vad du ville och din önskan skulle gå i uppfyllelse, vad skulle du önska dig då?

Själv tycker jag att den frågan är lite knepig, för om någon frågar mig vad min högsta önskan är så känns det som att jag måste önska mig någonting stort och omfattande och som rör hela vår mänsklighet. DÄrför blir mitt svar oftast att jag önskar att alla människor var lika mycket värda oavsett hudfärg, religion, samhällsklass, politiska åsikter och sexualitet. Eller kanske fred på jorden?

Den här veckan vill jag dock att vi ska tänka annorlunda, och låta det handla om oss och våra personliga önskningar! Vad önskar du dig? Varför? Vad skulle det betyda för dig om din önskning blev sann?

Om du inte kan välja en önskning så välj två! Eller tre!

Skicka sedan in din text till Shedo.blogg@gmail.com

och som vanligt så går det bra att vara anonym om man vill det!

När jag insåg att jag inte var frisk

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Sjukdomsinsikt
 Redaktör: Emelie Jonsson

Det var någon gång under vinterhalvåret för bara något år sedan som det slog mig som en blixt från en klar himmel. (Ja inte riktigt så kanske) Jag hade många gånger fått höra av vänner att jag borde be om hjälp, gå till kuratorn på skolan osv. för mitt mående. Jag bara skrattade mina vänner rakt i ansiktet och undrade lite vad det var för fel på dom. Jag behövde väl ingen hjälp, det är väl så här det ska vara att leva?

Men så en dag, vet egentligen inte hur det kom sig. Men jag satt hemma och funderade. Och kom fram till att det kanske inte är så här man ska behöva leva. Att leva med ständig ångest och nedstämdhet. Matfobi och känslan av att man måste ha verktyg i väskan som en trygghet ifall man "var tvungen" att skada sig själv.

Det var då jag förstod att något var fel så jag tog mod till mig och sökte faktiskt hjälp den dagen.
Fortfarande idag, kämpar jag för att bli fri. Ibland kan den där sjukdomsinsikten dala och jag undrar om jag kanske bara inbillar mig allting. Det är svårt att helt ta till sig att man faktiskt har en sjukdom - för det är inte lika lätt att ta till sig en psykisk sjukdom som det är att acceptera att man är förkyld och har feber.

foto: weheartit.com

Tema: Sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt
 Redaktör: Emelie Jonsson

En ny vecka, och det innebär som vanligt ett nytt tema.
Jag tänkte denna veckan ha temat; sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt.

När insåg du att du faktiskt var sjuk och kanske behövde hjälp?
Kom du till den punkten själv eller var det någon i din närhet som förstod före dig? Eller kanske är det så att du inte riktigt än idag har kommit till insikt att du kanske faktiskt är sjuk?!

Vad har du för tankar kring friskt och sjukt? Kan du dra paralleler kring dessa två?

Ja ni ser ju att det finns frågeställningar att tas genom detta ämne, och fler finns det.
Har du någonting att dela med dig av denna veckan så skriv mer än gärna och skicka in till: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan kommer jag att skriva om när jag insåg att jag faktiskt var sjuk.

... och de förlorade åren

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Sorg kan, som skrivet tidigare, innebära så mycket. I denna text fokuserar jag på den sjukdomsbetingade sorgen - den som uppstår av känslan över att ha förlorat år, som gått till spillo av ätstörningar och självskadebeteende.

Det finns nog få som inte känner en viss sorg över saker och händelser de missat i livet. Ibland springer inte tankarna i fatt än förrän man närmar sig 40-årskrisen, ibland finns tankarna där redan i tonåren. Även om du hunnit med mycket, även om åren varit fyllda av glädjeämnen och lyckorus, kanske tankarna finns där. Så länge du har drömmar finns det där. För vem lyckas uppfylla alla sina drömmar?

Jag har länge grämt mig över allt jag missat, som gått åt sjukdomen. Vem hade jag varit utan sjukdomen, vad hade jag hunnit med då? Skoltiden försvann delvis, och alla fester man skulle gå på, alla intressen utanför sjukdomen man skulle utövat, alla människor man skulle hinna träffa, utan vita rockar eller namnbricka... Var tog tiden vägen? 13 år gammal var jag då sjukdomen kom krypandes. Idag är jag 19. Jag har varit med om många saker en 19 åring inte ska behöva kännas vid, men mist saker som så att säga "alla" gjort...

Jag har gråtit över sorgen. Sorgen över år jag mist. Självskador som kunde ersatts med mysiga hemmakvällar utan ångest, depressioner som dragit ned mig mot sängen på morgonen istället för att dra mig upp till en vacker sommardag med mina vänner. Vill nästan inte veta vad andra gjort då jag stannat hemma och hyperventilerat i fosterställning. Klarar inte av att ta in. Idag har jag faktiskt en annan syn på det hela, än bara för ett år sedan...

För det första, de där "alla andra" innebär faktiskt inte hela mänskligheten, det finns många som, kanske inte av samma orsak men fortfarande, inte upplevt festande eller dans på krogen. Vi bildar oss en uppfattning om hur hela världen fortsätter dansa med oss i stillheten. Sedan har vi åren vi då missat, för det fantastiska kallat livet - livet är mer än bara ett festande på alla frestelser. Du har upplevt saker som inte alls fått dig att stanna i tiden, det du upplevt må vara hemskt, men du har mer erfarenheter än alla dessa "alla andra". Allt du lärt dig under dina sjukdomsår får dig att växa som människa, du bevarar hanteringsverktyg att ta fram senare i livet, då "alla andra" kanske drabbas av en livskris och står handfallen inför sjukomens händer.

Jag brukar tänka, för att överleva, hur oerhört mycket kunskap jag dragit med mig från sjukdomen. Hur många människor jag faktiskt träffat. Även om jag mött dessa på en kal avdelning eller på ett forum på internet för andra drabbade, de har lämnat ett spår. Många har faktiskt växt ur sjukdomen, och försöker nu hjälpa mig upp. Jag brukar också tänka att livet inte är en slump. Det kanske fanns en mening, precis som jag skrev i det förra kapitlet. Jag tänker på alla människor jag träffat som jag inte mött annars. Hur mycket jag numera har att skriva om, papper som förut skulle förbli blanka. Kreativiteten det har fört med sig.

Något jag också har i åtanke, är att jag faktiskt bara är 19 år. Jag har - liksom många av er därute - en stor del av livet kvar. Livet som kanske nu kan rulla på fyllt av härliga minnesvärda händelser i positiv bemärkelse. Många börjar faktiskt leva vid 40, jag har hört många såna historier. Och jag, som nittonåring, har inte jag då allt det bästa framför mig? Jag börjar låta mina föreställningar om den mörka framtiden att rämna, och det som nu dyker upp (från snö till tö) är vackrare än jag föreställt mig. Jag har en framtid. Och jag ska banna mig se till att den blir ljus!

Du får gråta. Du får gräva ned dig i sorgen och hata världen som förstört dig. Ett tag. Innan du ställer dig upp ur regnet och startar på nytt. Det är aldrig försent. Jag tror på er. Och vet ni? Jag tror på mig också.

Kärlek och värme, Yasmine

Sorg, då ängeln fick vingar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Yasmine Ejner Lind -10

Nu tänkte jag spinna vidare på ämnet sorg. Denna gång under rubriken "då ängeln fick vingar" som kommer handla om sorgen då en närstående går bort, nästa gång tänkte jag fokusera på sorgen över en tid som inte kan komma tillbaka, på grund av sjukdom.

*

- Yasmine, kom nu ihåg, kärleken och hoppet är det sista som lämnar en människa.

Jag och min morbror lade på med de orden. Det var ungefär precis en månad innan han förlorade kampen mot sin cancer. De orden har funnits i mig sedan dess. Det är två och ett halvt år sedan nu. I december, en vecka innan änglarna tog med honom hem, åkte vi genom snö och storm in till Uppsala. Vi svängde in till Kronparken, där möttes släkten för att gå in till älskade morbror, in i hans rum fylld med känslor upp till bredden.

Där ligger han. Den förut så runda och livfulla kroppen är utmärglad, magen fylld av elakartade tumörer. De som inte redan chockats fryser till is nu. Vi går in. Jag ser din kamp, varje andetag är smärtfylld, varje rörelse, som att dricka en klunk vatten, är en hel historia. Jag slår mig ned på stolen. Tårarna rinner längs med kinden, längs med hjärtat, längs med hela min medvetenhet. Jag räcker över min tavla jag gjort till honom, med en dikt och en målning av en bedjande ängel. Moster läser dikten. Sorgen hänger i luften. Sorgen greppar tag om hela mig, skrynklar ihop hela själen till en boll. Minns du vårt samtal morbror? Minns du att hoppet fortfarande finns kvar, och kärleken - den lever runt dig?

Vi sitter där i flera timmar, tills det är dags att gå. Ut ur rummet.

Jag tror vi tog hoppet med oss den gången. För precis en vecka senare, den 20 december 2008, väckte mamma mig med orden

- Yasmine, mormor ringde, han gick bort för tjugo minuter sedan.

- Okej, svarade jag, och somnade om.

En timme senare vaknade jag med en enda tanke i huvudet.

Morbror finns inte mer.

Chock. Nej, det får inte vara sant!

Förnekelse. Äsch, han vaknar nog upp snart...

Ilska. Varför tog ni vår ängel ifrån oss!? Varför!?

Sorg.

Och tårarna fortsatte rinna.

Vi åkte in till hospis. Gick in i det sorgmärkta rummet igen. Där låg han. Det var inte han. Han fanns inte på britsen med en plastblomma mellan sina magra fingrar. Han fanns överallt. I luften vi andades, på marken där vi gick, i solen som försiktigt kikade upp bakom ett vintertätt moln. Hann fanns i våra hjärtan.

Sorgen finns kvar. Saknaden kommer alltid stanna. Men hur omöjligt det än kändes att leva utan honom - gick det, med hjälp av värdefulla minnen och tanken på att han fanns kvar, inuti oss. Jag har en tro på livet efter döden, alla har inte det, och alla måste få sörja på det sätt som passar varje enskild människa. Vissa väljer att skjuta fina minnen ifrån sig, vissa måste prata om det. Det är helt upp till varje individ, och inget sätt är fel.

Man tänker; varför händer detta? Vad är meningen? Kanske finns det ingen mening. Kanske är meningen något man efteråt ser. Tanken på morbror som inte bara snuddat döden, utan mött den, gör att jag avstått från självskador, kanske är det meningen? Kanske är meningen att vi ska lära oss att ta vara på våra liv? Livet kan vara grymt, som får oss att inse faktum på de mest brutala sätt, men för att hantera en sorg kan tanken på det positiva som kommit ur det hjälpa. Ibland, eller snarare oftast, ser man ingen mening på en gång. Kanske ska man heller inte leta efter den. Tiden läker sår sägs det, jag tror att det delvis är så, för med tid, bearbetning och stöttning från världen kring dig - kan du ta dig ur en sorg! Ärret kanske måste finnas kvar... Som ett tecken på hur långt ut ur det värsta du kommit. Precis som med självskadandet.

Detta var min berättelse, om tiden då ängeln fick sina vingar. 

Yasmine Ejner Lind -11

Citat från J. E november 2008: "Kom ihåg; att hoppet är det sista som lämnar en människa. Och kärleken!". Därför håller jag de fortfarande tätt intill mitt hjärta, kärleken och hoppet, och dessa kommer jag aldrig att släppa.

Yasmine Ejner Lind -11

 Värme och kärlek, Yasmine

Tema: Sorg, och de förlorade åren

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Sorg.

Sorg kan vara så mycket.

Så oändligt mycket smärta i bara en känsla, som får luften att ta slut, kroppen att dra ihop sig och tårarna bara rinna. Plötsligt sitter man där, känner hur sorgen likt en gnagare kryper in i märgen, och gnager på hjärtat. Det bildas en flod kring fötterna. Näsan täpps till. Halsen börjar värka. Sminket rinner. Ingen vacker syn kanske, inte som i filmer där en ensam tår klättrar ned för kinden och snyftandet är graciöst och sofistikerat. Men innanmätet av känslan är heller inget vackert. Sorg kan bli en av de värsta känslorna, den är på ett sätt så oändlig... Ibland är det så man inte står ut.

Yasmine Ejner Lind -11

Sorgen är som ängslan och ångest - den kan innebära precis allt.

Tårarna kan börja rinna...

• ... när du mister din kärlek.
• ... när en närstående går bort.
• ... när du ser på något som varit, och varit väldigt bra, men aldrig kan komma igen.
• ... när du inser att du inte längre är den du en gång varit.
• ... när du inser hur mycket som gått förlorat på grund av sjukdomen.

På några av dessa ska jag sikta in mig på denna vecka.

Alla kommer någon gång att möta sorg av något slag. Vissa i korta stunder, vissa för lång tid framåt. Det är viktigt att veta att hantering av sorg är väldigt individuellt, inget sätt är rätt eller fel. Vissa behöver älta det mycket. Vissa vill inte alls prata om det. Det är viktigt att acceptera - och respektera. Det är ofta svårt att veta hur man ska bemöta andra mitt i en sorg. Många tar omvägar på ICA. Andra slår sig direkt ned vid telefonen för att prata med den sorgmärkta. Det bästa du kan göra är att använda dig av - kommunikation. Istället för att byta ämne då det sorgbetingade samtalet dyker upp, säg; jag vet inte vad jag ska säga. Hur vill du att jag ska bemöta dig? Det visar att du lämnar bollen hos den drabbade, nu är det upp till den att ta emot din hand, du har redan erbjudit den!

Att bearbeta en sorg kan ta tid. Det är viktigt att låta den göra det. Finna acceptansen i det. Man brukar tala om olika faser i en sorg, och de finns antagligen. Först är det kanske chocken; vad har hänt!? Efter ett tag kommer förnekelsen; nej, detta är inte sant... Men sinom tid kommer acceptansen. Har du kommit dit har du kommit långt. Acceptans tror jag är viktigt då det gäller mycket. Särskilt då du förlorat en tid ur ditt liv. Mer om det - och den sjukdomsbetingade sorgen - berättar jag om senare i veckan. Jag tänkte även beskriva en egen sorg, något jag själv varit med om.

Har du varit utsatt för sorg?

Hur såg din sorg ut?

Hur gjorde du för att hantera den?

Och kom ihåg:

Man är inte svag för att man gråter eller sörjer. Man måste få sörja! Vågar du ställa dig upp och visa din smärta, vågar andra kanske göra detsamma, och ni kan tillslut bearbeta sorgen tillsammans. Våga att tillåta

att dig gråta!

Värme och kärlek, Yasmine

Personliga framgångar.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: En personlig framgång
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag sitter ute på min balkong med en kopp te och skriver det här. Luften är varm, det är ännu en solig dag med intensiv hetta. Min att-göra-lista för dagen är lång, jag ska städa, diska, svara på mejl, arbeta lite på ett arbete till dialogutbildningen. Men först tänkte jag berätta för er om min senaste framgång. 

♥

I över tio års tid har jag ätit antidepressiva läkemedel. Jag har provat alla möjliga sorter, i alla tänkbara doser. Jag har egentligen aldrig tyckt om att ta mer läkemedel än jag verkligen behövde, men någonstans under de här åren då jag föll allt längre ner i mörkret och medicineringen blev allt tyngre så tappade jag bort den jag en gång var och mina tidigare värderingar. Jag åt mediciner för mina sömnsvårigheter, min oro och ångest, för att jämna ut mina humörsvängningar. Sen fick jag piller för att bli av med biverkningarna medicinerna gav mig. 

Det verkade finnas medicin för allt och jag fick tabletter tre gånger om dagen. När det var som värst fick jag 18 tabletter på morgonen! Nu efteråt så låter det ju inte klokt! Men då var jag för avtrubbad för att tycka att det var något anmärkningsvärt. Kanske var jag för nerdrogad av alla mediciner jag fick. Jag minns hur jag levde i en dimma, att jag inte kunde komma ihåg någonting och hur mina känslor var hämmade.

Idag är jag skeptisk till många av de medicinerna som jag fick under åren då jag var som tyngst medicinerad. Min antidepressiva medicin hör inte till den skaran. Den hjälpte mig att se en strimma ljus i mörkret... i alla fall i början innan jag blev överbelastad av kemikalier i piller form. Det gjorde det nog svårt att urskilja dess verkan.

Till slut var det i alla fall en doktor som tog tag i min medicinlista och rensade bort den mesta av mina mediciner, jag blev klarare i huvudet och mina tankar och sinnen kändes inte längre lika dimmiga och diffusa. Det innebar att jag kunde uppfatta den fulla intensiteten i mina känslor. Känslostormarna drog över mig och lämnade mig trasigare än jag varit på länge.

Det är svårt och det gör väldigt ont att komma tillbaka till verkligheten efter att ha befunnit sig i ett lala land av kemiska substanser. Allt blev så verkligt vasst och påträngande.

Åren gick och min medicinlista förändrades inte särskilt mycket. Jag tog fortfarande förhållandevis mycket mediciner, men inte alls på långa vägar så mycket som jag en gång gjorde. Genom att minska på medicineringen kom jag i kontakt med mina känslor igen, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle kunna komma framåt i terapin.

Genom att rannsaka mig själv i terapin, jobba på min självkänsla och få hjälp med att gå vidare i livet började jag må allt bättre. I oktober 2010 blev jag klar med min terapi och jag uppfyllde inte längre kriterierna för diagnosen borderline. Jag blev alltså friskförklarad!

Under det senaste året har jag jag trappat ut flera läkemedel. Sedan ett par månader sedan så står jag på egna ben, jag äter inte längre antidepressivt läkemedel.


Det är min senaste personliga framgång! Och jag är stolt över mig själv! Varför? Jo för att jag har låtit det ta tid, jag har följt protokollet och trappat ut långsamt. 

Visst var det lite pirrigt när jag skulle prova mina vingar, jag var rädd att falla till marken med en duns, det var ju så längesen jag flög för egen maskin. Men här flyger och flaxar jag omkring lycklig och fri!