onsdag 27 oktober 2010

Personligheterna och hjärtan av guld

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Förebilder
 Redaktör: Emelie Jonsson

I dagens samhälle känns det som att många som syns i media automatiskt blir förebilder för unga tjejer och killar. Men vad har dessa “förebilder” att ge egentligen? Många bloggare som skryter om skönhetsoperationer, många som visar hur viktigt det anses vara att ha det nyaste i klädesväg, och viktigt det är att ha mycket pengar och en snygg kropp. Ja, jag skulle kunna fortsätta hela dagen med att skriva upp exempel på hur många av dagens “förebilder” tänker.
Nu ska inte jag dra alla över en kam, men när man blickar ut över media idag så är det ju allt det där som det handlar om och då tror andra utanför dessa media - väggar att det är så man ska vara, att man blir sedd bara för att man har en snygg kropp, det nyaste i klädesväg och så vidare.

Det är inte så jag vill att synen på förebilder ska vara. En förebild ska vara någon som har någonting bra att säga, som kan stå för sig själv och någon man verkligen ser upp till. Någon som inte bara går efter utseende och vad man har i plånboken.

Nu är ju dessa mina tankar, ni kanske har andra tankar kring detta med förebilder. Men det är såhär jag funderar över saken.
Sen finns det ju förebilder inom olika kategorier. Det kan finnas förebilder inom musiken, inom film och teaterbranchen, det kan finnas förebilder inom författarkretsar och inom någon annan intresse och hobby verksamhet.


Jag har många olika förebilder och personer jag ser upp till. Både kända men också sådana som är okända för många. Min Mamma till exempel är en stor förebild för mig, likaså mina syskon, deras partners och min Mormor. Alla dessa har gjort någonting som får mig att vilja bli som de när jag blir äldre. Personligheten och hjärtan av guld.

foto: weheartit.com


Sen finns det förebilder inom musiken som t ex Lars Winnerbäck och Melissa Horn. Två artister jag verkligen beundrar över sin förmåga att beröra så enormt mycket med rätt ordval och meningar. Sådant som får en att tänka till och får i alla fall mig att beundra deras talang.
Det finns många att se upp till, men man kan aldrig bli någon annan än den man själv är. Men man kan plocka små guldkorn från varje människa och då utveckla sig mer och mer för att växa i sig själv och till slut bli den man är grundad till att vara. En person med ett liv att vara stolt över.

måndag 25 oktober 2010

Tema: Förebilder

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Förebilder
Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema kommer att handla om förebilder. Vad anser du om vissa "förebilder" ? I dagens samhälle finns det många som automatiskt kanske blir förebilder för barn, unga och vuxna. Men är dessa bra förebilder egentligen?

Jag vill denna veckan ha dina åsikter kring förebilder. Du kanske har någon bra förebild? Eller hur anser du att en förebild ska vara? Skapa din "dröm" förebild, beskriv denna personen och låt oss som läser bloggen få veta just dina tankar.

Som ni märker är temat ganska öppet, men det handlar alltså om förebilder.
Om du har någon egen förebild, eller vad du anser om förebilder osv.

Skriv gärna till shedo.blogg@gmail.com och låt dina tankar bli lästa av oss.

All kärlek.

söndag 24 oktober 2010

Hösten är min vän

Skribent:Catarina Carleson
Tema: Ljus i höstmörkret
Redaktör: Elin M. Liljeholm




Jag tillhör dem som tycker om hösten, som tycker att äntligen är den här med färgsprakande natur, vindar, fullmåne och stjärnklara nätter.
Våren, den riktigt tidiga våren, är min svårmodstid. Precis innan knopparna ska till att brista, ja ni vet...
Men hösten känns förtrolig, som om den stämmer med min själ på något sätt. Som om det är min årstid. När jag var yngre trodde jag att det berodde på att jag var född på hösten ( fyllde 44år igår), ibland kan jag fortfarande få för mig att det är därför.
Ibland kan jag tro att det beror på att det inte är en massa stressande högtider på hösten. För om jag ska vara helt ärlig så är de där stora högtiderna fruktansvärt "Mixed up" i mitt sinne. Den ljuvliga julen, jo tack, med alla hets och hetsig konsumtion, men också skön mysig stund med god vän, glögg och pepparkakor.
På hösten är det mest bara vardag och det känns rätt okej efter sommaren då man har sådana krav på sig att "hoppsan hejsan", vad roligt man ska ha, och så mycket man ska hinna.
Hösten omsluter mej med sitt ruggiga väder eller livar upp mej med soliga klara dagar.

Jag hinner hämta andan!!!
Det är nog faktiskt det som det handlar om, jag hinner hämta andan och det är SÅ viktigt för mej.
Det är viktigt i varje dag, i varje vecka, i varje månad och i varje år, att hinna hämta andan och om jag ser det i ett större perspektiv också viktigt i varje liv!
I varje liv, viktigt, att det kommer en tid då det är lugnt, då man kan få vara mer kravlöst, då det rullar på, det är inte Skitskoj men allt funkar o flyter och är vardag...
Det önskar jag varje människa att få känna, att man kommer till denna höstperiod då man kan samla, inte bara hasselnötter, röda vackra blad, utan även lite kraft inför kommande tider.
Mysfaktor hög för mej är att gå ut i min vildvuxna trädgård och tända alla lyktor jag har där. Det ger mej lugn och ro att gå runt och tända dessa lyktor, se dem skina i mörkret. Sen kryper jag in i min lilla vrå av tillvaron och, just, hämtar andan!
Tack för att jag fick utrymme här att dela med mej av mina tankar kring hösten!
Ta hand om dej och dina årstider, i året och i livet!




lördag 23 oktober 2010

Livets små mirakel

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson
Tema: Ljus i höstmörkret
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Den senaste veckan har varit tuff, med många intensiva känslor. Höstmörkret har gjort sitt, och oväntade, oönskade besked har gjort sitt. Motivationen släpar i backen och humöret har fallit i takt med snöflingorna och regndropparna. Då har det varit fantastiskt att få bryta av med glädjande besked från vännerna. Jag befinner mig nu i åldern då många av vänner runt omkring mig förlovar sig, gifter sig, köper hus, får fast jobb eller ... får barn!

Tidigare i veckan pratade jag med en saknad vän från gymnasiet som kunde berätta att hon blivit gravid med sitt andra barn. En annan vän, som också vigde mig och min make för en dryg månad sedan, är gravid med en liten kille. För ett par dagar sedan fick jag ett SMS från en alldeles speciell vän, med en underbar bild på Liten som bor i hennes mage. Och sist men inte minst - i förrgår blev ett kärt kompispar föräldrar för första gången, till en bedårande liten Ebba. Att ha fyra vänner i sin absoluta närhet som väntar - eller just har fått - barn är en ren välsignelse när livet känns kymigt och motigt. Att få ta del av ultraljudsbilder, bebishänder och gravidmagar är någonting alldeles speciellt. Det värmer i råkalla oktober, och glädjer som ingenting annat. 






måndag 18 oktober 2010

Ljus i höstmörkret

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Ljus i höstmörkret 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: privat
Hösten är här, den har dragit genom vårt avlånga land med sina kyliga vindar och målat träden i alla nyanser av rött, gult och orange! Jag ser med fascination och vördnad på min omgivning och tänker att världen är vacker i sin höstkostym. Det blir många fotopromenader och jag försöker fånga färgprakten genom kameralinsen. När jag kommer hem igen är mina jackfickor fulla av kastanjer, ekollon och vackra löv. Löven pressar jag mellan sidorna i en bok för att sedan förgylla gratulationskort, scrapbooking projekt och mycket annat. Kastanjerna och ekollonen hamnar på ljusbrickan som tänds om de allt mörkare kvällarna. Jag har lärt mig att uppskatta och ta till vara på hösten och allt naturen delar med sig av.

För ett par år sedan var allt väldigt annorlunda. När sommars ljumma vind dog ut och hösten nalkades såg jag inte med samma ögon på förändringarna i naturen som jag gör idag. Vad jag såg var kyliga vindar som likt spioner smög sig genom landet för att bilda sig en uppfattning om det kommande uppdraget - att förinta vår grönskande värld. De kalla vindarna gick samman för att tillsammans bilda en storm. Attacken var välplanerad och obarmhärtig. Samlade trupperna kalla vindar bildade en storm som drog över landet för att piska löven av träden, som lämnade nakna och alldeles kala i en allt kallare värld.

Varje höst förberedde jag mig för att falla djupt ner i en depression. Och varje år föll jag, och med depressionen ökade ångesten, jag har alltid mått som sämst under dygnens mörka timmar... och när kvällen tycks ta över allt fler av dagens ljusa timmar mådde jag naturligtvis allt sämre. Mina sömnproblem blev värre och jag kunde inte slappna av och sov först när gryningen spred sitt ljus världen och jagade bort natten. Självskadetillfällena blev fler och allvarligare. Jag började använda hösten som en ursäkt till att ge vika för självskadeimpulserna. Och jag minns hur jag så förtvivlat längtade efter våren då ljust återvände och väckta allt till liv igen.

Relationen mellan mig och hösten har alltså förändrats radikalt! Jag har tänkt om, och jag anstränger mig för att alltid dra fram det bra med varje årstid. Om hösten ser jag till att ta hand om mig själv lite extra eftersom jag vet att jag är extra sårbar just under den här årstiden. Jag gör saker jag mår bra av. Går på promenader, gör goda soppor, dricker litervis med te, tänder ljus, umgås med vänner, målar, skriver, går kvällskurser och lär mig använda decoupagetekniker, provar på något nytt – smycketillverkning!, läser böcker, unnar mig att besöka favorit caféet och går på bio en vanlig vardag – bara för att! Varför inte? Jag försöker också se till att jag har en bra dygnsrytm vilket innebär att jag går upp på morgonen och går och lägger mig i vettig tid på kvällen. Enkel matematik – jag försöker tar vara på dygnets ljusa timmar!

Foto: privat

Nu vill jag veta vad ni gör för att lysa upp höstmörkret! Är hösten din vän, eller fiende? Berätta vad hösten betyder för just dig! Hur ser hösten ut sedd ur dina ögon?
Skicka in ditt bidrag till blogg@shedo.org

söndag 17 oktober 2010

En bok om cancer

Skribent: Dorota Peczak
Tema: Böcker som inspirerar 
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har alltid varit en bokmal. Jag älskar att läsa. Förut gav böckerna mig tillgång till en annan värld, en värld som var väldigt olik den jag levde i. Jag läste och dagdrömde om att vara någon annanstans när livet var som jobbigast. Som tur var kunde jag koncentrera mig på det jag läste och sväva långt bort från verkligheten. Idag fyller inte böcker samma funktion i mitt liv längre eftersom jag mår bra nu. Därför behöver jag inte skaffa mig en annan verklighet, men jag älskar fortfarande att läsa.

Det finns många böcker som har gett mig inspiration och styrka. Böcker som jag kunde läsa och gråta samtidigt eller läsa och skratta samtidigt. Vissa av dem återkommer jag gärna till och läser om. För att nämna några: "Vit oleander" av Janet Fitch (det finns även en film som är baserad på boken men jag tycker inte att den speglar boken så bra), "Ens@mheten på nätet" av Janusz Wisniewski och "Nu ska jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson.

Den bok som jag återkommer oftast till heter "I taket lyser stjärnorna" och är skriven av Johanna Thydell. Boken filmatiserades för något år sedan men jag tycker att boken bättre speglar den värld som bokens huvudperson Jenna lever i. Jenna är 13 år och hennes mamma har cancer. Någon pappa har Jenna aldrig haft. I taket i hennes rum har hon och hennes mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har Jenna gömt en dikt som hon har skrivit själv: "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig".

Jenna är som sagt var bara 13 år och hennes liv har precis börjat medan hennes mammas liv håller på att ta slut. Jenna har svårt att acceptera detta samtidigt som hon skäms över att ha en mamma som är sjuk i cancer. Varje gång jag läser boken gråter jag så att jag knappt kan läsa vidare. Jennas upplevelser känns så nära. Jag kunde lika gärna ha varit bokens huvudperson, tankarna och känslorna som beskrivs är exakt de samma som jag aldrig någonsin vågade berätta för någon. Jag trodde att jag var ond som skämdes över mammas sjukdom. Ond och elak. Jag hade ingen att prata med om mina känslor så jag led i ensamhet. Det gör även Jenna. Det är så svårt att prata om cancer över huvud taget, inte minst när man är tonårig. När man är förälskad och när man har hela livet framför sig. Då vill man inte prata om en mamma som snart ska dö.

Även om Jennas mamma dör i sin cancer, precis som min mamma gjorde, så ger boken ändå hopp. Hopp om livet. Lust att leva. Boken är en av dem bästa jag har läst. Den ger en så bra inblick i Jennas känsloliv att man verkligen förstår hur det är att ha en cancersjuk mamma som snart ska dö. Den är väldigt sorglig och stark. Det är inte bara en tonårsbok som många påstår. Det är en bok om livet. En bok som man kan läsa oavsett ålder.

Utgivning av ny bok på tisdag 19/10

Skribent: Ann-Charlotte Sternefält 
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

(Foto: privat)

"En spegel av mitt liv" som kommer ut till försäljning den 19/10 är en diktsamling som består av väldigt känslosamma dikter som i huvudsak har skrivits i depressionens skuggor. Trots att många av dem är dystra finns även hoppfulla och positiva texter. Man får helt enkelt följa mitt mående i denna bok. Min eviga berg- och dalbana som vittnar om min bipolära sjukdom.

Jag är född i Blekinge 1975, och gav ut min första bok "Asperger och jag" i januari 2010. "Asperger och jag" är en självbiografi som beskriver min uppväxt och mitt liv med Asperger Syndrom. "Mitt nya liv" är en uppföljare till "Asperger och jag" och beräknas komma ut i slutet av 2010.

/ Ann-Charlotte Sternefält

onsdag 13 oktober 2010

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" - Ann Heberlein

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag tänkte nu själv publicera ett inlägg angående veckans tema som alltså lyder "Böcker som inspirerar". Ursprungstexten har jag skrivit i samband med en skoluppgift i svenska, nu har jag redigerat den lite. Jag tycker att den passar utmärkt under denna veckas tema och hoppas att den ger er något som kan hjälpa er i kampen och dessutom förhoppningsvis ger er ett boktips inför vintern som stundar.

Av alla böcker jag har läst under mina snart tjugo levnadsår finns det ingen som har överrumplat mig så starkt som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Denna bok väcker tusentals känslor och tankar hos mig som läsare och jag har svårt att tro att någon kan gå oberörd efter att ha läst Ann Heberleins ord om sitt eget liv som gift trebarnsmor och framgångsrik teologie doktor och forskare i etik. Om man studerar Anns liv på ytan tycks hon vara lycklig och dessutom leva ett lyckligt liv, vad man dock undgår är det som gömmer sig där under och detta förblir Anns egen hemlighet tills dess att hon släpper in läsarna under denna yta - eller fosterhinna, som Ann själv skulle ha kallat det. Under ytan, under denna fosterhinna, gömmer sig nämligen något oerhört mörkt - Ann lider av Bipolär sjukdom (typ II) och hennes vardag präglas av ständigt återkommande självmordstankar.

Jag tror inte att man själv måste bära denna diagnos för att kunna läsa och beröras djupt av Anns ord då hon beskriver ett till synes vanligt liv och det är egentligen inte själva sjukdomen som står i bokens centrum utan hennes tankar och känslor - tankar och känslor som jag tror att vilken människa som helst kan känna igen sig i och identifiera sig med, mer eller mindre.

Jag beundras inte endast av innehållet i boken utan också av Anns formuleringar som alltid träffar lika rätt - som liksom är tagna ur luften men ändå så väl sammankopplade att de bildar mening och meningar, väldigt kloka sådana. Formuleringarna förbryllar mig lika starkt varje gång och lägger sig likt mjuk bomull i hjärnan där de stannar och inte går att förbise förrän man löst gåtan – sitt eget svar på den frågeställning eller tankegång som Ann belyser. Ann skriver fantastiskt - rakt, ärligt, naket, i det närmaste brutalt. Och oerhört smärtsamt.

Ann, som till yrket är teologie doktor och forskare i etik, funderar naturligt kring frågor som livets mening, döden, skuld, skam och ansvar och delar med sig av sina egna tankar och åsikter kring detta i denna slående bok. De ämnen som Ann tar upp i sin bok är enligt mig viktiga för människor att bli mer öppna att tala om. Mycket för att människor som faktiskt lider av psykiska sjukdomar, av svår ångest och av självmordstankar ska må bättre, bli mer accepterade och bli bättre omhändertagna. Men också för att människor runt omkring dessa lättare ska kunna ta hand om de människor som faktiskt mår dåligt.

Ann påstår att hon inte känner någon längtan till döden, utan att det är livet hon inte klarar av (liksom bokens titel säger). En fråga man kan ställa sig är hur kan en människa kan stå ut och bära denna tunga börda på sina axlar? Jag anser att detta visar tydligt att livet inte är helt lätt att avsluta trots den enorma inre smärta en människa kan känna, trots svåra självmordstankar. Ord som ångest, död och självmord är väldigt laddade och dessa ämnen, som alltså är vad Ann lägger stor vikt på att tala om, är i dagens samhälle extremt tabubelagda. Ann skriver: ”Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan”, hon skriver också ”Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det är så lätt att missförstås”. Jag tror att hon har rätt - framför allt den ångest som är sammankopplad med psykisk sjukdom ses i dagens samhälle som något fult, och människor är ofta ”rädda” för dem som lider av denna ångest. Det är lätt att bli missförstådd, och det är inte många som förstår vad ångest och självmordstankar egentligen innebär. Helst ska man inte berätta för någon att man lider av svår och sjuklig ångest, det är inget man ska tala om. Och självmord är absolut ingenting man ska tala om. Jag undrar: varför? Döden är i allra högsta grad närvarande i varenda människas liv och liksom den lycka som uppstår när ett barn föds är sorgen ett resultat av döden. Vi kommer alla att drabbas av döden, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi människor är egentligen ett: ett med oss själva, och ett med varandra. Så gott som alla människor pekar på vikten av att ta hand om varandra. Vad är det då som gör det så svårt att ta hand om någon som har ont i själen? Är det tabun som föreligger det hela? Åtminstone tror jag själv det. Låt oss tala om döden, mörkret, smärtan och dessa blir lättare att både acceptera, bära och förstå. Varför låta dessa ämnen förbli tabu när vi anser att det är så viktigt att ta hand om någon som drabbas av en fysisk dödssjukdom? Den psykiska smärtan är i allra högsta grad jämförelsebar med den fysiska smärtan, och framför allt gör den minst lika ont.

Anns tro (eller kanske snarare inte tro) på Gud, är även den ett återkommande ämne i boken och det citat som hon avslutar sin bok med är taget ur Uppenbarelseboken och lyder som följer: ”Vakna upp och stärk det som finns kvar, och som var nära att dö”. Jag tycker att denna mening säger något väldigt värdefullt, oavsett om man är religiös, troende eller ej - att det positiva övervinner det negativa. Liksom lyckan i slutänden övervinner olyckan, liksom glädjen övervinner sorgen, liksom det friska övervinner det sjuka - liksom livet som övervinner allt, förutom just döden. Den idag tabubelagda döden, som alltså är ständigt närvarande och i allra högsta grad naturlig och en del av livet.

Ann beskriver, som ovan nämnt, smärtan som föreligger i den kända depressionen, men hon beskriver också den smärta som föreligger i den, för andra, till synes lustfyllda och svårförstådda manin. Då tankarna går på högvarv och omöjligt går att stoppa. Då världen känns tillmötesgående och då man faktiskt tror att man kan överleva det ingen annan tidigare har överlevt - självaste livet. Då man tror att man kan leva utan det livsnödvändiga - utan sömn, utan mat. I princip utan att behöva andas över huvud taget. Åtminstone tills kraschen och depressionen återigen tar över - gång på gång på gång. Om och om igen.

Jag anser att Ann Heberleins bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en bok som varenda människa borde läsa, mycket för att få en klar och tydlig inblick i hur det är att leva ett liv som präglas av en komplicerad och väldigt smärtsam sjukdom, och hur det är att präglas av ständigt återkommande självmordstankar och en groende ångest i bröstet.

Ann har lyckats med ett av sina förmodade mål i livet - att påverka. Åtminstone har Ann påverkat mitt liv med sin bok, och hon har gjort det enormt mycket. Ann nämner i sin bok många kända personer som har inspirerat henne och på så sätt haft stor betydelse i hennes liv, som har delat hennes tankar, som har besvarat hennes funderingar och som har drivit henne till insikt. Om jag någon gång, mot all förmodan, skulle skriva en bok kommer Ann med hundratio procents säkerhet att bli omnämnd i denna. Ann har med sin bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” gjort stor skillnad i mitt liv!



(Fortsätt att skicka in era bidrag till blogg@shedo.org!)

tisdag 12 oktober 2010

Nytt tema vecka 41: böcker som inspirerar!

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har fått äran att bli en av SHEDO-bloggens redaktörer, något jag är väldigt glad över. Jag ser verkligen fram emot detta uppdrag och denna vecka gör jag min redaktörsdebut.

Denna veckas tema heter "Böcker som inspirerar". Jag tror att vi alla någon gång har läst en bok som har berört oss lite extra, en bok skriven av en författare som sätter ord på våra egna känslor eller som på något annat sätt kan få oss att associera till oss själva och våra liv. Eller kanske någon slags självhjälpsbok som verkligen fungerat? Jag vill att ni ska skicka in bidrag med tips på böcker som ni har läst och som har hjälpt er i er kamp mot livet på något sätt - som kanske fått er att känna er mindre ensamma, som kanske har motiverat er till att kämpa vidare eller som kanske har fått pusselbitar i era huvuden att falla på plats. Jag hoppas att vi på detta sätt också kan dela med oss av boktips inför höstern och vintern till varandra, för vad är väl mysigare än att tända ett par ljus, fixa en kopp te och krypa upp i ett soffhörn och läsa ett par sidor medan löven eller snön faller utanför fönstret?

Skriv några rader om en bok som berört er lite extra, skriv gärna kort vad den handlar om och på vilket sätt den har påverkat er. Mejla in era bidrag till blogg@shedo.org.

söndag 10 oktober 2010

Ett kapitel ur min självbiografi...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Motivation i kampen  
 Redaktör: Linda Adolfsson


Foto: Privat


Jag har i hela mitt liv känt mig förföljd av någon som bryter ner min tro på mig själv, och förmågan att bygga upp en självkänsla. Jag blir inte av med den där dominanta nedbrytande rösten inom mig som kritiserar allt jag gör. Jag kallar honom Herr Självförakt. Och av honom har jag haft sällskap sedan jag var tillräckligt stor för uppfatta omvärlden och att jag nog inte ritade alls lika fint som de andra barnen på dagis. Det var där och då han började förfölja mig. Min teckningar rev jag ofta sönder, och när jag väl började skolan och vi fick hemuppgifter så lämnade jag sällan in något, för det var inte bra nog. Jag kunde inte låta dom se hur dålig jag var på allt. Herr Självförakt fanns med mig överallt. Jag var aldrig snäll nog, smart nog, duktig nog, aldrig bra nog, inte på någonting.

Jag köpte en vacker anteckningsbok med hårda pärmar, det var min början på en lång resa. Resans mål var att känna efter vad jag ville med mitt liv, vem jag var bortom den identitet jag byggt upp genom min sjukdomsbild. Det var en svår uppgift, jag hade gett upp allt det friska. Vart skulle jag börja? Vem var jag? Min läkare uppmanade mig att skriva en lista på saker jag var bra på. Vad trodde han? Hade han uppfattningen om att jag tyckte att jag va bra på något alls? Jag skämdes. Han sa att om jag inte kunde skriva ner något själv så skulle jag be de i min närhet berätta vad de tyckte jag var bra på och sen skriva ner det i boken vare sig jag höll med om det eller inte. Det var en oerhörd tuff uppgift, och det tog mig lång tid att fråga någon, mamma blev den första. Hon kom med en hel rad egenskaper och jag skrev med väldigt blandade känslor ner det hon sa. Som jag lovat. Jag skrev med bläck, för det går inte att sudda bort i efterhand. Idag kan jag bläddra i den där boken och tycka själv att jag nog kan hålla med om att jag är bra på det mesta som står i den där listan! En helt obeskrivlig känsla – gränslös lycka och en tro på att jag visst är bra på många saker, faktiskt! jag skrev upp drömmar stora som små! Jag skrev scener om en flicka som satt på en café i gamla stan med en stor kopp te och skrev – jag skrev om mitt framtida jag.

Nu behöver jag inte låta bli penslarna för att dominanta Herr Självförakt säger åt mig att det inte ens är värt att försöka eftersom det aldrig kommer bli fint nog. Att våga gå emot det förbud som styrt mig i så många år, och i allt jag någonsin tagit mig för är en stor befrielse, även om jag ännu inte kommit så långt att jag har styrka nog att gå emot Herr Självförakt var gång jag vill prova på någonting nytt. Men jag är på väg, jag har gjort det flera gånger nu! Gjort vad jag velat men kanske inte vågat mig på att försöka, rädd för nedlåtande kommentarer. Och så är det ju - har man aldrig tidigare provat på att måla, så kan man ju naturligtvis inte vara bäst, så då får det vara. Det är ingen ide. Hur skulle jag kunna åstadkomma ett mästerverk på första försöket? Herregud, jag är ju bara människa! Jag vet ju ingenting om alla olika tekniker, vinklar och hur jag ska blanda färger och rengöra penslarna, men vad jag vet är att jag inte behöver vara bäst eller ens bra på allt jag vill prova på för att duga!

Förut var jag så rädd för att jag skulle göra bort mig, och alla skulle skratta åt mig och mina patetiska försök att få fram något vackert på min målarduk. Kanske är det värsta att de skulle tro att jag själv trodde mig veta hur man använder penseln. Jag kan inte... Jag skulle inte klara av den förödmjukelsen. Det skulle ännu en gång sluta med att jag högg rakbladet i armen för att öppna ångestens portar.
Men att nu kunna gå emot känslan, att kunna ta sin frihet tillbaka är en av de mäktigaste känslor jag upplevt. En frihet bortom alla låsta dörrar och höga murar, en frihet så mycket större än världen utanför. Att vara fri i sig själv, det är den största gåvan.

Jag började prioritera om i mitt liv, och jag bestämde mig för att sluta läsa dem där veckotidningarna med bilder på magra Hollywoodkändisar som går på en ny svältdiet. Det fick mig bara att stå framför spegeln och se på min spegelbild med brinnande självhat, och med tårar i ögonen bestämma mig för att nu var det nog! Nu skulle ska jag börja om, bli sådär smal igen – då skulle jag säkert bli lycklig!

Nu bestämde jag mig för att att sluta läsa de där skvallertidningarna med meningslösa tester och horoskop! Så jag tog mig tid att försöka lära mig att slappna av så pass att jag återigen kunde finna koncentration nog att läsa böcker. Och när jag sen började var det svårt att sluta läsa, för även om jag jag var inlåst på en av Sveriges säkraste anstalter för mitt grava självskadebeteende så kunde jag genom böckerna fly till en helt annan värld. Genom texterna tog jag mig över de höga murarna för att få följa med in i någon annans verklighet, leva ett annat liv, se världen ur någon annans ögon, ur deras perspektiv. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket, varje bok är en dörr till en annan värld, ett liv, ett öde, ett nytt äventyr! Böckerna lär mig om livet, det finns en tröst i orden. Det berör. Så som jag vill beröra omvärlden med mina ord en dag.

Det här är min jakt på ett liv jag älskar att leva. Jag vet att jag har en plats som är min i den här världen nu. Jag kan känna det. Livet som väntar på mina andetag.
Så jag har bestämt mig för att förändra små saker i min vardag. Saker som man kanske inte tänker på, spiller tid medan sekunderna tickar förbi.

Jag kunde sitta i ren tristess framför laptopen på mitt rum på RPK och googla på olika katt och hundraser och annat ganska oväsentligt. Bara för att jag inte har något bättre för mig. Det finns alltid någonting man kan göra, oavsett om det är att ta en promenad och få lite frisk luft eller sätta sig ner och låta kreativiteten flöda och klippa kollage eller göra egna smycken. Det ger så mycket, att aktivt och medvetet byta ut tristessen till något som man hellre vill göra, och komma sig för att göra det.

Det känns som om jag håller på att hitta rätt väg att gå. Den väg som är rätt för just mig, och jag blir både förvånad och överraskad över hur jag kan påverka min sinnesstämning, mina känslor och hur jag upplever omvärlden och framtiden. Jag har insett att genom att hela tiden vara vaksam mot mig själv och hur jag lever, och ifrågasätta mina val och känna efter vad som känns rätt. Lyssna till hjärtat. Det låter så klyschigt, men om man lyssnar till sitt hjärta är man på rätt väg.


fredag 8 oktober 2010

Framtiden finns i mina händer

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson
Jag håller min framtid i mina händer. Det är nu jag kan göra någonting. Inte då, inte sen, men NU. Jag har under min sjukdomsperiod haft svårt att se framtiden, att se något ljus alls inom de närmsta åren. Men jag försöker och jag vet faktiskt vad jag vill med min framtid. Det kanske är därför jag fortsätter att kämpa, för att förverkliga min dröm om framtiden.

När jag har kämpat mig ur min sjukdom ska jag komma tillbaka till högskolestudierna och studera till sjuksköterska. Jag har alltid velat jobba med människor. Jag har kommit fram till att det nog faktiskt är det yrket som skulle passa mig bäst.

Men min framtid handlar inte bara om skola och arbete. Nej, det allra viktigaste i mina framtidsdrömmar är att bilda familj. Att träffa en drömprins som delar mina drömmar om framtiden. Jag vill gifta mig och ha ett riktigt prinsessbröllop. Jag började redan som väldigt liten att kolla på bröllopsklänningar och drömma mig in i framtiden. Tänk att stå där, med min blivande man och visa våran kärlek till varandra och till våra nära. Jag drömmer om ett riktigt prinsessbröllop.

I min familj ska det också finnas barn med i bilden, såklart. Jag drömmer om tre barn, vilket jag tycker låter perfekt. Men skulle det bli fler så gör det mig ingenting. Skulle jag nu inte kunna få egna barn (för tyvärr vet man ju aldrig det innan) så är jag helt öppen för att adoptera. Därför att min framtidsdröm innehåller barn. Att skaffa en familj är för mig mycket viktigare än att ha ett välbetalt arbete, eller att slå igenom med en storslagen karriär. En familj som jag kan dela både glädje och sorg med.

Min framtid ligger just nu i mina händer och det är bara jag själv som kan se till att mina framtidsdrömmar slår igenom. Men för att klara det här måste jag kämpa mig fri ifrån allt som har med sjukdom att göra. Det ska jag, för det är faktiskt min framtid som står på spel.

torsdag 7 oktober 2010

Min motivation: en nykter revolution.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson
 

 Den här texten är ett utdrag från en text jag skrev för UNF:s 40-årsbok i somras. Den handlar om hur en organisation räddat mitt liv om och om igen. Om att känna sig viktig och sedd i ett sammanhang och hur det motiverade mig att kämpa vidare.

Jag kom in i UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) som en vilsen tonåring och hade egentligen inga förhoppningar om att det skulle vara något för mig. Jag hade det trassligt med det mesta i livet, lite mer än vad en vanlig tonåring har. Skolan var helvetet och jag hade ingen vän att anförtro mig åt. Jag var ensam och sökte min identitet utan framgång. Jag var trött på livet. Jag bytte pojkvänner som jag bytte kläder. Jag stötte bort alla som försökte komma igenom min orubbliga clownmask.

Av en händelse möttes jag och ordföranden från lokalföreningen i UNF och jag kastades rakt in i ett år av oavbrutna äventyr. En månad efter att jag skrivit på medlemslöftet, och sagt mitt ”ja” utan tvekan, befann jag mig i Stockholm med ett gäng härliga nykterister från hela Sverige. Jag skrattade från hjärtat för första gången på år. Jag kände mig levande. En helt ny värld öppnades. En fri värld.
Jag åkte på ett flertal UNF-arrangemang året 2003. Jag upplevde en kongress som gav mig minnen för livet. Jag fann kämparglöd, sann vänskap och samhörighet. Jag fick ny kunskap, engagemang, livsglädje och ett visst mått av sömnbrist. Jag satt uppe hela nätter i samtal med de människor jag kände som mina jämlikar. Jag såg dessa individer och kände att jag för första gången var en del av något större. Jag fick vara med och skapa en bättre värld. Jag fick vara med. Jag ville samma sak. Inom mig vaknade en rebell. En rebell som ville skapa den drogfria revolutionen. Jag bestämde mig för att strida för visionen i nöd och lust.

Jag gick från att ha varit sekreterare till att bli ordförande i lokalföreningen. Allt fler medlemmar kom till våra träffar och det skapades en frizon av gemenskap och ett öppet klimat. Alla var välkomna och alla var en del i helheten. Tyvärr var inte mitt övriga liv så tryggt som UNF. När jag inte orkade hålla uppe min clownmask och sjukskrevs från skolan var det UNF och de vänner jag hade funnit där som höll mig ovanför ytan. De tyckte om mig utan mina ständiga skämt och påhitt. De tyckte om mig för den jag var.

Jag flyttade från stan under två år för att genomgå en behandling så att jag kunde må bra utan min clownmask. Då var det mina vänner i UNF som fortsatte att höra av sig. De skrev, ringde och hälsade på mig. Jag påmindes hela tiden om det jag hade att komma tillbaka till, varför jag skulle kämpa. Jag ville vara med igen. Jag ville komma tillbaka och det gick inte en dag utan att jag saknade den gemenskapen och alla de skratt vi delade. Jag kom tillbaka. Jag kom tillbaka efter en lång kamp och UNF fanns där. Det var inte som förut. Vi hade alla mognat, vuxit upp och blivit starkare individer. Men skrattet och värmen var desamma. Jag kände att jag hade kommit hem.

Det jag främst förknippar med UNF i mitt liv är känslan av samhörighet. En miljö som inte handlar om att anpassa sig efter andra. En gemenskap där alla människor är individer, men ändå kämpar mot samma mål. Nykterheten skapar tillit. Även om jag som tonåring inte förstod att min clownmask var onödig i UNF-sammanhang så ser jag det nu. Ingen hade dömt mig för att jag hade ett trassligt förflutet. De hade tyckt om mig lika mycket ändå, oavsett om jag fick dem att skratta eller inte. Jag fick lära mig att tycka om mig själv och våga vara den jag var innerst inne. Jag vågade plocka fram mina styrkor. Tack vare den trygghet jag kände växte min självkänsla. Jag hade människor som trodde på mig. Jag hade vänner som inte skulle vika från min sida i första taget. Jag började tro på mina egna förmågor. Jag började se att jag var en fin människa och att jag hade något att ge andra. Jag kunde se att även jag kunde bidra till en bättre värld.
Det fanns inget konstlat bland dessa människor. Det var ingen som försökte se bättre ut än någon annan. Efter att ha träffat helt nya ansikten under en helgkurs var det inget konstigt att skiljas åt med varma kramar. I föreningen var vi alla lika tokiga och fria. Tryggheten mellan oss gjorde oss fria.

Jag lever i en av mina drömmar idag. Jag har fått en chans att ge tillbaka något till en organisation som har gett mig allt. Jag har fått en chans att hitta nya vackra hjärtan som vill slå för nykterheten. Jag har möjligheten att ge dem precis allt det här. Allt som UNF har gjort för mig är jag en del av. En del av något större. I UNF växer jag ikapp mina drömmar. Genom alla utmaningar livet har gett mig har också UNF utmanat mig och lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Att jag idag kan känna mig så säker i ordförandeskapet beror just på detta. Jag har fått tid och erfarenheten att växa in i rollen. Jag har förberett mig. Därför tvekar jag inte på att jag är på rätt plats i mitt liv idag. Jag känner mig viktig.

onsdag 6 oktober 2010

Varför vi ska kämpa vidare.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson

Den här veckans tema handlar om vad som får varje individ att kämpa vidare när det är svårt. 
Vad får dig att gå upp ur sängen en dålig dag? Vad motiverar dig att kämpa dig ur en depression? 
Är det något i framtiden du längtar efter? En annan överlever som inspirerar också dig att kämpa vidare? En vän? Något i nuet som ger dig motivation? Vad får dig att kämpa vidare? 
Det finns så mycket att kämpa för. Det finns så mycket vi inte vet något om. 
Vart vill just du med ditt liv? Om du fick önska fritt?

Imorgon publicerar jag en text jag skrev i somras om hur jag mötte en grupp individer med samma livssyn som mig. Om hur de fick mig att aldrig ge upp trots mörkaste mörker. Hur jag blev en del av dem och för alltid kommer att vara.

Skicka in din text till blogg@shedo.org och kom ihåg att det inte alltid behöver följa temat. 
Skriv om det just du har på hjärtat och vill förmedla till andra.

fredag 1 oktober 2010

Tag chansen - gör en insats för SHEDO!

Det har nu gått två år sedan föreningen SHEDO startade. Tiden går i en rasande fart och i februari är det dags igen för det årliga årsmötet. Därför söker valberedningen personer som är intresserade av att arbeta för SHEDO under det kommande verksamhetsåret.

Vem kan man nominera? Valbar till styrelsen är varje medlem i SHEDO.

Jag tycker att jag själv skulle passa i styrelsen, kan jag nominera mig själv? Självklart!

Vad innebär det att sitta i SHEDOs styrelse? Styrelsen gör i stort sett allt administrativt arbete kring föreningen och har övergripande ansvar för verksamheten och för att ta hand om medlemmarnas intressen. Som styrelseledamot har man stora möjligheter att forma SHEDOs framtida arbete, men man får räkna med att lägga ner en hel del tid och engagemang. Ungefär en gång i månaden träffas styrelsen, och är ledamöterna utspridda i landet får man vara beredd på att resa. Däremellan sköts arbetet främst via internet. Alla personer väljs på ett år.

Vilka poster kan man nominera till? Du kan nominera till ledamotsposterna i styrelsen och till posten som ordförande. Personen bör vara väl insatt i föreningens arbete och beredd att lägga ner en hel del tid och engagemang för verksamheten. SHEDO behöver också en revisor som kollar att styrelsen sköter ekonomin, och så förstås en valberedning även nästa år.

Jag vill nominera! Hur gör jag? Skicka ett mail till valberedning@shedo.org och ange namn och kontaktuppgifter till den person du vill nominera. Ange om du vill nominera till en speciell post. Samma person kan kandidera till alla poster, men inte väljas till revisor eller valberedning och jämte detta sitta i styrelsen. Om du vill får du gärna skicka med en kort motivering när du nominerar.

Vill du själv kandidera är det bra om du i din ansökan har med följande:

Vem är du, vad du gör, styrkor/svagheter, varför du vill jobba för SHEDO Har du kunskaper i juridik, sjukvård eller föreningsarbete? (meriterande) Andra kunskaper eller kontakter som du tror kan vara föreningen till nytta? Det finns inget krav på egen erfarenhet av självskadebeteende eller ätstörningar, tvärtom
önskar vi en styrelse med olika bakgrunder och vi ser gärna att personer som arbetar med självskadebeteende/ätstörningar eller anhöriga kandiderar.

Jaha, och vad händer sedan, då? Valberedningen kommer att välja ut ett antal kandidater som verkar särskilt lämpade och presentera dessa på årsmötet i samband med det slutliga valet. Årsmötet äger rum i februari och senast den 9 januari 2011 behöver vi ha nomineringarna skickade till valberedning@shedo.org
En skriftlig ansökan är inte en förutsättning för att bli vald, och det är möjligt att nominera kandidater ända fram tills valet äger rum. Men förmodligen har man större chans att bli vald om årsmötesdeltagarna i förväg vet vem man är och kan fundera över sitt val.

Jag har en fråga... Maila valberedning@shedo.org så svarar vi så fort vi kan!

Med värme
SHEDOs valberedning
Anna, Helena & Liv

Bästa vänner

Skribent: Moa Eriksson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Marika och jag har alltid hängt ihop, eller nästan iallafall. I fyran satt vi hela eftermiddagar i våra täckbyxor på en snöhög och pratade om The Sims, vad som hade hänt sen sist, hur skulle vi göra nu? I femman blev det Moa&Marika, marr3morr3, du&jag och allt vad vi kallade oss. Vi gjorde allt tillsammans, vi bestämde att vi skulle äta mellis hos mig varje dag och så var vi hos Marika varje kväll. När jag klädde mig var det Marika jag ringde för att bestämma när vi skulle ses, det var Marika jag gick armkrok med varje rast och det var henne jag pratade med på msn så fort jag hade gått hem från henne på kvällen. Vi gjorde verkligen allt tillsammans, vi bestämde oss för att klä oss lite udda, så då gjorde vi det - tillsammans. Vi utökade vårat gäng i sexan, men det var alltid vi som var tajtast. Det var Marikas namn som stod överst när vi fick önska vem vi ville gå i samma klass som i högstadiet, det var självklart att det var Marika.


Efter jul i sjuan började jag äta mindre och mindre, och må sämre och sämre. Jag hade varje lunchrast ett helt tåg som sa åt mig att äta, som berättade om konsekvenserna, jag skrattade alltid bort det. Det kan inte ha varit roligt att vara min bästa vän då inte. Jag hatade att ljuga för Marika, jag ville berätta att jag hade gått ner x antal kilon och hur lite frukost jag hade ätit, hur nyttig jag var och att jag inte längre var hungrig, men det funkade inte, istället ljög jag om att jag vägde 7 kilo mer än jag vägde, lovade att jag hade ätit frukost och ljög om att jag var sugen på en massa socker i teét.

Två dagar in i åttan hann gå innan jag blev inlagd på barnpsyk första gången, och från den dagen pratade vi alltmer sällan. Vi smsade lite då och då, hon hälsade på mig en gång på avdelningen. Någon gång ibland ringde vi varandra, men oftast låg jag bara och grät på sängen för att livet var så jobbigt. Jag hade inte längre en bästa vän, trodde jag. När jag började få permissioner och tillslut blev utskriven började vi träffas igen, inte i samma utsträckning som i femman, men vi satt bredvid varandra i klassrummet och pluggade tillsammans då och då. Men fortfarande kunde jag inte berätta hela sanningen, jag mådde otroligt dåligt den vintern, för att jag inte kunde eller ville berätta för någon hur jag kände. Jag blev inlagd igen under våren och från den stunden hade vi så gott som ingen kontakt. Jag läste hennes blogg och grät, varför fick inte jag vara med och sminka varandra? Varför var jag tvungen att sitta inlåst när alla andra var ute och firade Valborg? Jag blev utskriven men inskriven lika snabbt igen, vi försökte ses men jag var alltid den som avbokade. Jag vågade inte. Jag var rädd. Rädd för att helt mista min bästa vän. Rädd för vad hon skulle tycka om mig, skulle hon tycka sämre om mig nu när jag hade gått upp i vikt? Rädd för att hon bara skulle se den ledsna och deprimerade Moa. I efterhand har jag fått veta att hon helt enkelt inte orkade, att det var för jobbigt att se mig förstöra min kropp. För jobbigt att umgås med en sten som aldrig svarade, som var i sin egen lilla värld.

Jag fick en lång permission kring årskiftet 09/10 och då, från ingenstans kom allt tillbaka. Jag och Marika är idag tajtare än någonsin, det är inga problem att gråta ut i hennes famn eller berätta att nu är det bra, nu mår jag riktigt bra! Om Marika inte hade "kommit tillbaka" hade jag nog fortfarande åkt ut och in från avdelningen och gång på gång utsatt min kropp för svält, idag har jag börjat gymnasiet och ska snart börja gruppbehandling - ett enormt stort steg om man ser på hur jag mådde för ett år sen.

Jag älskar dig Marika, min finaste vän, det bästa jag någonsin kunnat önska mig!♥
 
foto:privat