fredag 26 februari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Från insikt till förändring


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Från insikt till förändring

Insikter är bra, de ger oss aha-upplevelser, det där ögonblicket av klarhet då vi förstår. Ofta är insikten det första steget mot en riktig förändring, till skillnad från den där halvhjärtade förändringen vi "försökt" oss på för andras skull. Hur mycket motivation har man att förändra om man inte förstår varför man ska förändra något? Det är först med insikten som medvetenheten kommer, den djupare medvetenheten som man inte bara förstår, utan faktiskt känner.

Men en insikt ger ingen förändring, lika lite som en svala ger en sommar. Det räcker inte att förstå, det kan aldrig stanna i tanken. För att få en förändring måste vi göra en förändring. Precis så enkelt, och precis så svårt, är det. Jag tror att många har varit som jag: jag fick insikt på insikt, förstod på ett plan vad jag gjorde mot oss själva, att det inte var hållbart och att jag (jag - inte någon annan!) behövde göra något åt det, men utan att riktigt förstå att jag också måste göra något för att förändra det. Det händer inte av sig självt, insikten innebär inte att någon viftat med ett magiskt trollspö och så vips är motivationen på plats och alla tankar och beteenden förändrade. Ack nej, så lätt är det inte.

Att förändra är en process i flera steg, där det första är insikten och medvetenheten. Känslan för vad som faktiskt är sant, hur det faktiskt ligger till. Därefter kommer tanken på förändringen, på det som behöver göras. Fortfarande händer inte så mycket, även om tankarna förändras. Men en tankeförändring ändrar inte på så värst mycket om beteendena är kvar. Om jag fortsätter svälta eller hetsäta eller skada mig så spelar det inte så stor roll vad som rör sig i tankarna, för de destruktiva beteendena fortsätter. Så det viktiga steget är från en förändring i tanken till en förändring i handling. Det är först när jag gör det som jag kan.

Insikten är det första steget - en medvetenhet som är mer känsla än tanke men samtidigt både känsla och tanke. Den väcker tankar och du påbörjar förändringsarbetet i tanken. Men den riktiga förändringen sker när beteendena ändras, med den aktiva handlingen. Den tar tid, den får ta tid, för det handlar om att bryta (o)vanor och lära in nya mönster, först i beteenden och därefter förändra de tankemönstren som finns kvar när beteendena är förändrade. De är inte lika lätta att ändra på, för beteenden är konkreta handlingar medan tankar kan vara mycket mer diffusa.

Det är inte lätt, men det går. Från insikt till tanke till handling, och hela vägen ut...

torsdag 18 februari 2010

Att våga ta ansvar

Tema: Att våga ta ansvar
Redaktör och skribent: Therese Björck


Jag vet inte om det egentligen finns någon debatt om att ta ansvar i Sverige. Men oavsett så känner jag att det är ett känsligt ämne att prata om med andra. Jag gillar nämligen att då och då diskutera hur det svenska samhället ser på varje medborgares rättigheter men kanske framförallt dess skyldigheter. Många jag pratar med håller inte med mig om att med rättigheter kommer skyldigheter som sträcker sig utöver de lagar vi har. Och rätt har de ju på ett sätt, staten kommer inte att straffa mig om jag inte begår något lagbrott, och håller jag mig inom de kulturella ramar som finns straffar inte heller medborgarna mig om vi ska hårdra det.

Ändå tycker jag att både rättigheten och skyldigheten till eget ansvar är inskränkt i Sverige. Vi uppmuntras inte att ta eget ansvar, vi har ett skyddsnät runt om oss om vi gör misstag och trots att vi medvetet väljer fel så finns staten där för att fånga upp oss många gånger. Inte heller har vi alltid rätt till eget ansvar, jag tycker att det är tragiskt att vi inte ens har rätten att bestämma om vi ska leva eller dö.

Missförstå mig inte, jag är mer än tacksam över att det finns sjukvård i Sverige, att jag har fått vård när jag inte har tagit ansvar för mig själv och att det finns chans till en andra omgång. Däremot kan jag irritera mig över att det är så godtyckligt okej att inte ta hand om sig själv. Och att människor tycker att det är okej att någon säger till dem att de inte kan ta hand om sig själva, att det är bättre att det ansvaret läggs på någon annan. För det tjänar ju ingen på.

Jag förstår att eget ansvar känns otryggt och skrämmande, jag har också känt så. Jag har valt att inte ta eget ansvar och i perioder inte heller kunnat ta eget ansvar, men det var först när jag tog eget ansvar som jag också började kämpa. Jag hade aldrig kunnat göra det på egen hand (tror jag), och jag menar inte heller att själv är bästa dräng, men poängen är att det heller aldrig skulle ha gått om jag inte började ta mitt ansvar för mitt mående och förändra mina tankar och beteenden. Andra kunde stötta mig, heja på och ge förslag, men det var jag som gjorde det!

Så jag hoppas att 2010 för alla läsare blir ett år där ni tar ännu ett steg i ert eget ansvar! Kanske är det att sätta dig själv främst, att be om hjälp när livet känns för svårt eller att förändra en vana du inte vet varför du gör längre. Vill ni hjälpa SHEDO att påminna Sverige om sitt ansvar när det gäller mänskliga rättigheter kan ni antingen ge förslag på hur de ska gå tillväga eller skänka ett bidrag till föreningen. Mer om insamlingen och SHEDO:s arbete kan ni läsa här.

Inga bidrag har kommit in till veckans tema, men mailen är alltid öppen så om ni har några tankar om ansvar (eget eller andras) är ni välkomna att lämna in ert bidrag. Har ni några tankar om min syn på eget ansvar tveka inte att lämna en kommentar.

Foto: www.gettyimages.se

torsdag 11 februari 2010

Glädje för mig är:

Tema: Vad ger dig glädje?
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson
  • att känna gemenskap med andra människor

  • att få höra av någon att denne tycker om att arbeta tillsammans med mig

  • att känna att någon tycker om mig

  • min katt som ger många tillfällen till skratt, även om vi inte alltid skrattar med varandra så förlåter hon fort när jag skrattar åt henne

  • att umgås med mina brorsbarn

  • när jag lyckas göra någon annan glad
  • att sitta på en häst. En dag då mitt liv känns tungt har hästen jag rider en förmåga att vända min dåliga dag till en bra dag.





Vad glädjs du åt?

tisdag 9 februari 2010

Vad ger dig glädje?

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Veckans tema är "Vad ger dig glädje?" och om du vill dela med dig av vad som ger glädje i ditt liv får du gärna skicka in ditt bidrag till bloggen. Först ut under veckan kommer Josefin Svärling vara.

lördag 6 februari 2010

"Jag tog hand om alla andras sorg"

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Sorg och psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Privat

Det finns ett litet barn inom mig som försöker tränga bort minnet av mammas död. Hon vill inte höra att hon inte kan sitta i mammas knä, leka med hennes hårlockar eller känna hennes fingrar kittla henne tills hon inte får luft. Det enda hon vill lyssna till är mammas röst. Och hon vägrar ge upp. Hon skulle gå genom hela dödsriket om hon trodde att mamma fanns där inne. Hon skulle försöka hitta regnbågens slut eftersom mamma en gång sa att det fanns en skatt där. Hon tror att den skatten är mamma.

Men någonstans börjar hon förstå att mamma är evigt förlorad i döden och att alla försenade frågor kommer att förbli obesvarade. Det är ett skrik som aldrig tystnar. En obehagskänsla som säger att snart kommer det en katastrof. Men jag vet att den redan har varit här. Det var mamma och hennes vrede. Kanske talade jag för mycket om vreden och för lite om kärleken? Kanske var det just vad alla dessa terapeuter och vårdare hörde genom åren? Hur jag hela tiden gjorde allt för att undvika ett möte med hon som födde mig.

Jag var rädd för min mamma. Jag var rädd för det hennes cancer gjorde med henne. Och jag var arg för att hon tillät att cancern tog livet ur hennes ögon. Hon gav upp någonstans och då gav hon också upp mig, hennes dotter. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände att jag stod för det där livet hon aldrig skulle kunna få uppleva igen. Jag symboliserade den framtid hon inte skulle få vara med om. Jag hade sagt till mig själv i så många år, att den dagen mamma dör så finns inte jag heller mer. Jag trodde att det skulle vara min död också. Men det blev inte så. Jag började istället leva. Jag vände mina steg från destruktiviteten till livet.

Första månaderna efter nyårsafton 2007, dödsdagen, var jag i chock. Jag visste inte vad som hände runt omkring mig. Jag förstod inte, ville inte förstå. Ordet aldrig var för stort. Jag hade inte hört henne skratta på sju år då och jag skulle aldrig få höra det igen. Jag hade så många frågor jag ville ha svar på, men det var för sent. Jag skulle aldrig få uppleva min mamma frisk. Under den tid i hennes liv som jag fanns hade hon aldrig varit helt frisk från cancern. Och det skulle jag aldrig få uppleva.

Jag sa mitt farväl, men inte känslomässigt. Jag kunde inte förstå. jag skämdes för att jag i hennes värsta stunder hade önskat henne död. Jag skämdes över att jag mitt i alla andra känslor kände mig lättad. Jag tog hand om alla andras sorg. Jag ordnade med begravningen. Jag började ta tag i skolan igen, flyttade till min första egna lägenhet. Trodde att jag hade funnit livet.

Först i maj det året bröt jag ihop fullkomligt i sorgen. Jag lades in hos slutenvården. Jag behövde vila. Jag behövde veta att jag var trygg med min sorg. Att jag vågade känna. Samma kväll bad jag att få prata med en skötare. Det var för tungt att bära allt ensam. Jag satt inne på mitt rum och grät när skötaren kom in till mig. Hon frågade vad jag ville och jag sa att det handlade om mamma, om skulden och sorgen i att jag var frånvarande hennes sista tre år i livet. Då avbröt hon mig med orden:
- Men vad jag förstår så uppskattade du ju henne aldrig i livet, så varför sitter du här och gråter?
Med de orden gick hon ut från rummet och min förtvivlan visste inga gränser. Jag begärde att få träffa en läkare samma kväll och skrev ut mig. Jag återvände aldrig till avdelningen igen. Jag kände det som om jag inte ens hade rätt att sörja att min mamma var död.

Det har tagit lång tid efter det att ens våga känna sorgen efter det. Och den lilla flickan inom mig trängde undan den mer och mer. Det är kanske först nu som jag kan känna att jag har rätt till min sorg. Det lilla barn som bor i mig är fortfarande lika envist sökande. Hon vill inte tro att hennes hjältinna är borta för alltid, hon tror att mamma bara gömmer sig. Jag önskar att hon kunde få hitta mamma vid liv. Att vi kunde få dela alla tankar och känslor. Gråta ut hos varann. Jag önskar att vi hade kunnat reda ut livets knutar tillsammans, försonas.

Jag försöker försonas med mig själv idag. Ta hand om det jag har. Den familj jag har kvar, de vänner som jag älskar. Jag tänker att mamma bor inom mig, att vi kan försonas i mig. Där finner jag livet.

fredag 5 februari 2010

Tilläts aldrig sörja

Skribent: Innie Thérèse Nilsson
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Thérèse Nilsson

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld.

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år.

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund?

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig.

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.


onsdag 3 februari 2010

Jag ska kämpa. För mormors skull.

Skribent: Hanna Pilbom
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Erik Pilbom

Bilden är från hösten 1984. Jag är drygt ett år gammal och håller min mormor i handen - den handen skulle jag hålla i oräkneligt antal gånger under de kommande åren.

Jag minns det som igår. Den där vårdagen i maj 2002 då jag såg den vita lappen med de svarta bokstäverna på köksbordet. Och orden som uttalades: ”Mormor har cancer. Galopperande cancer.” Ett par veckor senare tar jag studenten och dagen efteråt sitter jag tillsammans med mormor i den gröna soffan hemma hos mormor och morfar. Vi har nyss sett på videofilmen från studentdagen och jag sätter min studentmössa på mormors huvud. Då viskar mormor i mitt öra: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand och säger: ”Hanna, även om jag inte finns vid din sida, så kämpa. Kämpa för min skull, min älskade Hanna. Lova mig det...”

En månad senare är vi på Mallorca. Vi väntar på ett besked och en natt ekar pappas mobilsignal. Jag vaknar och vet direkt att nu har det hänt. Mormor är död. Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Solen steg sakta upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag. Men jag kunde inte känna solens varma strålar. Jag kände över huvud taget ingenting, jag var varken arg, ledsen eller sorgsen. Alla känslor var bortblåsta. Jag var helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Jag väntade på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag väntade på att mormor skulle komma tillbaka. Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.

Min mormor var allt för mig. När hon dog, då dog en del av mig. Jag hade vid den tiden kämpat mot anorexi och självskadebeteende under åtta års tid. Jag var skör och helt plötsligt försvann den person som stod mig allra närmast, som gav mig kärlek och trygghet och som visste precis allt om mig. Vem kunde jag lita på nu? Hos vem kunde jag gråta? Och vem skulle trösta mig och skydda mig från mig själv? Hur skulle jag överleva utan min mormor? Utan hennes kärlek, varma omfamningar och lugnande ord? Jag hade min pojkvän, mina systrar och vänner runt omkring mig. Men ingen kunde ersätta min mormor. Det var ju hon som var min mamma.

Sorgen var tung och jag rasade ner i det mörka. Under en lång tid var min enda dröm att få återförenas med min mormor, men med tiden påmindes jag om vad jag lovat mormor den där dagen då vi satt i den gröna soffan. Jag hade lovat henne att aldrig sluta kämpa. Min räddning i sorgen var det vita pappershjärta som mormor gav mig. På hjärtat står det: ”Sluta aldrig kämpa. Jag finns här för dig. Jag älskar dig! Mormor.”

Mormors ord får mig att minnas de vackra stunder vi hade tillsammans, minnen som finns bevarade djupt inne i mitt hjärtas innersta rum. Orden har under de år som gått även gett mig ny kraft. Ny motivation. Och det gör de än idag. Med tanke på allt hon gjorde för mig under de 19 år vi fick tillsammans så är det det minsta jag kan göra för henne - att aldrig någonsin sluta kämpa.

måndag 1 februari 2010

Känslor är inte sjuka

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård


Foto: Erik Danielski, vilja84.se


Det är alldeles snart ett år sedan min nära vän, min dotters gudmor, gick bort. Jag tog det ganska bra, tyckte jag. Blev tyst, ordlös. Vad säger man? Hennes föräldrar, så lugna. Samlade. Jag bröt inte ihop. Hade nyss börjat plugga efter ett års sjukskrivning, och fortsatte som innan. Gick in i en svacka. Terminen slutade på låst avdelning, men jag vet inte vad som låg bakom fallet. Jag är så van att tolka alla slags obehagliga känsloyttringar som ångest, och van att svara på ångest genom självskador och självmordstankar. Kanske lät jag sorgen ta sig ett uttryck som jag kände igen. Jag sörjer förstås fortfarande. Oftast i små doser. När jag pratar med min dotter om hennes gudmor, gång på gång får förklara att det inte går att ringa till henne, nej, hon bor bara i våra hjärtan nu. När vi pratar om fester som vi haft - hon var alltid med. När vi funderar över någon vi kan ringa för att se på film ihop. Hon var den pålitligaste. Jag försöker att närma mig sorgen. Utan att omvandla den, utan att ducka.

Senare i veckan skriver Hanna Pilbom om en förlust som blev början på en ny svacka i ätstörning och nedstämdhet. Och till helgen skriver Innie (Thérèse Nilsson) om hur psykiatrin missförstod sorgen efter hennes fästman och planerade för överflyttning till Rättspsyk istället för att bejaka känslorna av förlust och sorg.