onsdag 27 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Om insikter



Tema: Tanke, känsla, handling

Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Från Norstedts stora svenska ordbok:
insikt subst. ~en ~er
• uppnådd (djupare) förståelse av underliggande orsaker, samband e.d.; vanl. grundad på medvetet tankearbete
Under mina år med ätstörningar, självskadebeteenden, ångest och depression hände det många gånger att jag gick in i en offerroll och kände stor hopplöshet inför en situation som jag upplevde att jag inte hade kontroll över, och inte visste hur jag skulle förändra. Blotta tanken på förändring gav ju ångest trots att jag verkligen inte ville ha det som jag hade det. Stundtals hade jag glimtar av förståelse om att jag visst kan ta kontroll över situationen och förändra den om jag vill, men det var lättare att gömma mig bakom "jag kan inte" än att göra något åt det. För om jag verkligen kunde göra något åt det så hade jag väl redan gjort det, eller hur? Nja. Tröghet är en stark kraft och förändring därför svårt.

Men så småningom blev den där förståelsen starkare och det blev allt svårare att gömma mig bakom offerrollen, för jag kunde inte riktigt tro på den längre. Om mina beteenden var saker som jag gjorde, så måste det ju vara upp till mig att förändra dem - hur svårt eller lätt det än må vara. Det var faktiskt jag som svalt, kompenserade, skadade mig, gjorde alla de där destruktiva sakerna. Det var jag som valde. Någonstans där insåg jag att jag hade ett val, att jag kunde vara destruktiv eller inte. Det var en stor insikt. Och precis som definitionen ovan var det en djupare förståelse, en riktig aha-upplevelse av hur det ligger till.

Insikten väckte nya funderingar som jag försiktigt började smaka på, och som ledde fram till en ny medvetenhet om vad jag faktiskt kan åstadkomma i mitt liv. Det gick inte direkt, för även tankar är väldigt invanda och det kräver ett medvetet arbete att förändra dem; en insikt leder inte automatiskt till en förändring, men den öppnar dörren för en.

Som jag upplevt det är en insikt ett slags uppvaknande, när flera förståelsebitar sätts ihop och visar en större bild, en djupare förklaring av samband, orsaker och verkan. Det är både tanke och känsla; hjärna och hjärta. Ett ögonblicks total klarhet. Fröet till förändringen är sått.

Nästa inlägg: Från insikt till förändring


lördag 23 januari 2010

Steg ut i det okända

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: När hjärtat slår ett extra slag


Jag hade länge svårt för att förstå människor som blev kära, tyckte att det pirrade i magen eller saknade någon redan efter en minut. Jag sade till dem att det var ju inte särskilt rationellt eller genomtänkt, den de saknade eller tyckte om hade ju både fel och brister och ville säkert bara såra dem ändå.

Nu i efterhand kan jag tycka att jag hade fel men också väldigt synd om mig själv. Att aldrig tillåta sig sakna någon, att aldrig bli glad för en komplimang när man klarar något som förut var omöjligt eller leta fel och brister hos andra vid umgänge blir så destruktivt, svart och slutet. Samtidigt tror jag att det var en försvarsmekanism jag aktivt använde mig av, för att slippa känna de där jobbiga känslorna (för oavsett om det var positiva eller negativa var de svåra att hantera) och för att slippa utmana min världsbild.

Nu har jag utmanat min världsbild många gånger om och det är jag både glad och tacksam över! Aldrig trodde jag att det kunde vara njutbart att känna starka känslor, eller att känna saknad efter någon eller något. Men så är det för mig! Jag känner att jag lever på ett helt annat sätt när jag vågar känna känslor, och det bästa är att jag vet både hur jag ska hantera dem men också att känslor kommer och går.

Några saker i mitt liv som får mitt hjärta att slå ett extra slag:
- Mina marsvin
- Min pojkvän
- En riktigt bra psykologibok
- Att träffa en vän som jag inte har sett på länge
- Valpar
- Att gå till universitet och känna att jag gör det jag vill
- Blomknoppar på våren
- Att känna att någon bryr sig om mig
- Solsken efter 17 dagars molnighet
- Stiftsbiblioteket i Linköping
- Att kunna översätta något från latin
- Spinning
- Riktigt bra musik
- Att dansa efter en lång tid
- Insikten om att det blir allt bättre

Foto: www.gettyimages.se

måndag 18 januari 2010

Att våga be om hjälp

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema:
När hjärtat slår ett extra slag


När ni läser det här ligger jag i bästa fall och sover. I sämsta fall försöker jag släpa mig igenom en föreläsning om intelligens. Jag gissar på att jag kommer att känna mig allt annat än intelligent när jag sitter där, oavsett hur intressant det är.

Det är nämligen så att jag har varit på tre veckors semester och precis återkommit till Sverige igen. Jag är en mycket ömtålig person när det kommer till sömn, och med tanke på att jag reser i över ett dygn, ska ställa om mig sju timmar och säkert inte har sovit en blund på flygplanet, så ni förstår säkert själva hur jag kommer att må.

Själv var jag en aning nervös för att be om hjälp under den här veckan, då jag starkt har levt efter att försöka klara mig själv till varje pris, men varje tillfälle att öva är gott nog så jag samlade mod och frågade. Eftersom jag har så snälla medredaktörer så var det naturligtvis inga problem, de lovade att komma till undsättning under den här veckan, så att jag kan ta igen lite sömn, gå på seminarier och skriva tenta, därför är kommer veckan bjuda på redaktörernas erfarenheter om när hjärtat slår ett extra slag. Jag avslutar veckan med ett inlägg om saker som både får mitt hjärta att slå lite extra fort och saker som gör att det pirrar i min mage.

Foto: www.gettyimages.se

söndag 17 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Impulshantering


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Impulshantering - måste en känsla eller tanke följas av en handling?

Ibland sägs det att personer med ätstörningar och självskadebeteenden har problem med sin impulshantering; att de är impulsstyrda och inte kan kontrollera sina impulser. Det anser jag är en otroligt grov förenkling eftersom jag, och många andra som jag känner som har haft samma problem, tvärtom har haft en bra impulskontroll. Att skada sig själv är inte alltid en impulshandling, utan kan tvärtom vara en medveten, överlagd och planerad handling. Om man då får höra att man inte "kan" kontrollera sina impulser kan det i stället skapa nya ursäkter till varför man behandlar sig själv som man gör, och självuppfyllande profetior: Jag står inte mot mina impulser för jag har ju fått höra att jag inte kan.

Men hur är det egentligen? Måste en tanke eller känsla följas av en handling? Om jag tänker att jag ska skada mig, måste jag göra det då? Självklart inte. Det finns inte ett direkt och tvingande samband mellan en viss tanke och en viss handling, eller för den delen en viss känsla och en handling. Men ibland sitter det långt inne att erkänna det, och när det gäller tvångsbeteenden handlar det om inlärda mönster där kopplingen mellan tanke och handling är så kort och direkt och känns så stark att man knappt kommer på tanken att ifrågasätta den. Mönstret är där så etablerat att det väcker ångest att bryta kopplingen mellan tanke och handling. Men den kan brytas.

Det invanda mönstren i ätstörningar och självskadebeteenden kan också brytas. För en tanke "måste" aldrig följas av ett visst beteende; det är fullkomligt möjligt att tänka en tanke utan att göra något alls. Och ändå använder vi ofta uttryck som att vi måste, vi kan inte stå emot, vi kan inte låta bli - uttryck som underminerar vår friska sida och lätt skjuter all motivation i sank. För om vi ändå inte kan så är det ingen idé att försöka, eller? JO. Det är alltid en idé och ett riktigt försök är också att stå emot. Inte att bara tänka att vi kanske borde stå emot, utan att verkligen göra det. Det är inte lätt, men det går.

Under många av mina år i en tillvaro som präglades av ätstörnings- och självskadebeteenden ifrågasatte jag inte ens kopplingen mellan tanke och beteende. Jag tänkte att jag skulle leva ut ett visst ätstörningsbeteende eller att jag skulle skada mig, och så gjorde jag det. Eller så fick jag någon känsla som jag tolkade som att jag var tjock eller värdelös så jag kunde lika gärna skada mig. Utan en tanke på att jag faktiskt hade ett alternativ. Många gånger hände det säkert att jag tänkte tanken men lät bli bara för att det inte passade där och då, så jag kunde ju låta bli. Men det var så lätt att glömma bort. Jag kände faktiskt sällan något tvång, utan det tvingande var min vilja att göra de här sakerna. Den var stark. Ingen och inget tvingade mig; jag valde att göra det.

Den stora överraskningen kom sedan när jag insåg att det fanns ett alternativ: att låta bli även om jag vill i stunden. Där fick jag lära mig, den hårda vägen, att det inte finns en hård koppling mellan tanke och handling, eller känsla till tanke till handling. Det är invanda mönster som sitter otroligt hårt, och först när man ifrågasätter dem och aktivt förändrar dem inser man att det antagligen gick att göra så hela tiden.

Om det känns omöjligt att stå emot den där invanda kopplingen, tänk på det här: Du står bakom en person på en brygga och impulsen att putta i personen framför dig dyker upp i huvudet. Gör du det? De flesta av oss gör det inte, vi känner impulsen och tanken fara genom huvudet, men stoppar den där. Vad skulle då kunna hindra oss från att på samma sätt stoppa tankar på självdestruktiva beteenden innan vi agerar ut dem?

En tanke måste aldrig följas av en handling, utom när det handlar om att förändra saker. För en förändring sker inte utan handlingar. En insikt är inte mycket värd och leder inte särskilt långt om den inte också omsätts i handling. Men mer om det under min nästa temavecka, då temat Tanke, känsla, handling kommer att fortsätta. Ni är fortsatt varmt välkomna att själva skicka in en text på temat, så som ni tolkar det.

torsdag 14 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Tanke eller känsla?


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

"Fat is not a feeling". Hur många gånger har man inte sett det budskapet? Hur många gånger genom åren har jag inte sagt att jag känner mig tjock. Men är det verkligen en känsla? Vad är egentligen en känsla?

Inom känsloforskningen har man inte lyckats komma fram till några tydliga svar på riktigt vad en känsla är. Man gör en viss distinktion mellan känslor (emotions) och fysiska förnimmelser (feelings), men båda faller ändå in under känslobegreppet. Och till det är också kopplat fysiologiska reaktioner på det vi känner, uttryck som att rynka pannan eller le, impulser och insikter från känslorna. Men det finns ingen entydig förklaring till vad en känsla är och vad som karaktäriserar den.

När jag skulle "lära mig känna" igen, efter att under många år ha undertryckt mina känslor, så handlade det dels om att våga känna dem, att identifiera dem, sätta ord på dem och känna var i kroppen de fanns. Först var det ett stort, ogripbart känslokaos som gav mig panik och där jag ofta feltolkade känslorna. Det fanns inte heller särskilt många känslonyanser utan alla känslor jag kunde identifiera var väldigt starka och därför skrämmande. Men med lite övning och fler begrepp för känslor blev det oändligt mycket lättare, än mer så i och med insikten om jag visst kan hantera känslorna, för det är ju bara att känna dem. Jag behöver aldrig göra något med en känsla om jag inte vill. Impulser är inget jag, eller någon annan, någonsin behöver följa.
Jag lärde mig att jag känner rädsla i maggropen, ilska i armar och händer, glädje både i mellangärdet (det känns som en strålande sol) och i huvudet och sorg som en tyngd i bröst och ben. Och jag lärde mig en hel massa ord som beskriver känslor: glad, ledsen, arg, irriterad, rädd, tvekande, osäker, trött... Inte någonstans bland känslorna finns vare sig tjock eller smal, fet eller mager, värdelös eller värdefull.

Men vad är då en tanke? En fysiologisk process bland neuron och synapser i hjärnan? En aktiv process i medvetandet som reaktion på en impuls? En tanke uppstår när vi tänker den och är alltså en aktiv handling, även om vi kanske inte alltid är medvetna om den första tankeimpulsen. När en tankeimpuls kommer, till exempel en tanke om att vara självdestruktiv, så kan jag välja att ta fasta på den eller slå bort den. Innan jag visste om att jag kan styra mina tankar hände det alltför ofta att jag inte bara tog fasta på de där invanda tankeimpulserna och väl upptrampade tankegångarna, utan att jag verkligen vandrade dem, runt, runt, runt. Tankarna på att göra något mot mig själv som jag egentligen inte ville kunde verkligen mala i huvudet eftersom jag inte förstod att jag när som helst kan sätta stopp. Det går att bryta mönstret. Det kräver en aktiv tankeinsats, ett aktivt, medvetet arbete att varje gång jag märker av impulsen avstå från att gå in på de gamla spåren och i stället bryta eller vända tanken till något positivt, konstruktivt. Varför ska jag sitta och tänka på något som jag ändå inte tänker göra? Har jag inte lite bättre saker att tänka på?

Det är lätt att feltolka känslor; att blanda ihop dem med tankereaktioner på själva känslan och därför sätta fel ord på dem. Som i exemplen med fet och värdelös, som ju inte är känslor. Min teori är att man känner något, som inte känns så värst bra, och tolkar det som att den där obehagskänslan eller otillfredsställelsen beror på att man är värdelös eller fet, eftersom det är så man tänker om sig själv. I stället för att stanna upp och ta reda på vad man känner och varför tar man en enkel genväg till en förklaring av varför. En förklaring som troligen och i allmänhet är fel, vilket innebär att det blir en feltolkning av känslan. Och hur mår man när man tänker så om sig själv? Inte bättre i alla fall.
När jag ser tillbaka, och när jag började analysera vad jag faktiskt kände när jag feltolkade det som fet eller värdelös, kan jag se att det handlade om lite olika saker: ibland att jag hade otillfredsställda behov av t.ex. näring, sömn och mänsklig närhet, som fick mig att känna mig illa till mods, och så tolkade jag det som jag tolkade allt obehagligt: det var mig det var fel på. Eller så var jag ledsen eller arg och i stället för att sätta ord på det tolkade jag det som att det var något fel på mig. Och den enkla förklaringen till vad som var fel var att jag var för stor. För det var ju så jag tänkte. Så i stället för att ta reda på vad jag saknade eller kände och ta hand om mig, tänkte jag negativa tankar om mig. Det fick mig inte att må bättre.

Känslor är naturliga och inte laddade med vare sig positivitet eller negativitet. Det är vi själva som skapar attityder, sätter upp att vissa känslor är tillåtna och bra, medan andra är förbjudna och otillåtna. Att inte tillåta känslor är ungefär som att inte tillåta sig att andas, för känslorna är precis lika naturliga. De bara är, utan värderingar. Tvärtom så är de där känslorna som vi kanske inte är så förtjusta i helt suveräna ledtrådar till vad vi behöver och saknar i livet. När vi bejakar våra känslor och använder oss av dem kan vi lära oss otroligt mycket mer om oss själva och få en helt suverän hjälp med vad vi ska göra härnäst.

Att lära sig skilja på tanke och känsla, eller för den delen att lära sig tänka på nya sätt (bryta mönstren och skapa nya tankebanor) och lära känna sina känslor, är inget man bestämmer sig för en enda gång, och så går det direkt. Det är ett medvetet, långvarigt arbete. Men det ger resultat från början. Några tips på vägen är att skriva ner känslor och se om de verkligen är ord som beskriver känslor, eller tolkningar av känslorna. En känslodagbok, ungefär som en del av oss skrivit matdagbok, kan hjälpa en bra bit på vägen mot att identifiera, sätta ord på och se mönster. Låt det ta tid, ha tålamod, ge dig tid att känna efter och fundera. Du behöver inte ha alla svar här och nu; de kommer tids nog. Låt känslorna komma och gå, som vågor mot en strand.

måndag 11 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling

Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Inom bl.a. kognitiv beteendeterapi talar man om vikten av balans mellan tankar, känslor och handlingar. Schemat över en sådan balans kan se ut som på bilden (som kommer från Sinnet.nu).

Den här veckan har jag tänkt att gå lite djupare in på funderingar kring just tankar, känslor och handlingar, eller beteenden, och även fundera lite kring balans och obalans i schemat. Många av oss som har mått eller mår dåligt och har haft problem med självdestruktivitet och/eller missbruk har också haft en obalans mellan tankar, känslor och beteenden, och det är nog många av oss som tagit oss ur problemen som på vägen fick lära oss just denna balans.

Första gången någon visade mig den här modellen var det något av en tankeväckare. Jag var på den tiden väldigt fokuserad på studier och tänkande, hade otroligt dålig kontakt med mina känslor, och kopplingen till handlingarna var väl också ... sisådär, kan vi väl säga. Jag levde i stort sett i min hjärna, i tankarna och intellektet, och hade mycket liten kontakt med resten av kroppen. Sett så är det inte konstigt att jag inte hade särskilt bra pejl på vare sig känslor eller kroppens signaler och gränser. Om man inte lever i sin kropp och upplever den, känner med och genom den skapar det en distans och dissociation till kroppen, vilket gör att det är mycket lättare att begå våld mot den.
Om man inte heller har lärt sig att identifiera och sätta ord på känslorna, eller rättare sagt glömt bort hur man gör det efter åratal av att förneka och förtränga alla känslor, och inte riktigt kan skilja på känslor och tankar, så blir även det ett problem. Då uppstår lätt de där tankefelen som att man "känner sig fet".

Alla delarna i det här schemat påverkar varandra, liksom kroppen i mitten av det:
känslorna påverkas av vad vi tänker, till och med själva orden i det vi tänker, och av vad vi gör
tankarna påverkas av vad vi känner och gör, och kan även aktivt ändras av oss själva
våra handlingar eller beteenden påverkas av de val vi gör, och grunden för de valen är våra tankar

Nästa del i veckans tema: Tanke eller känsla?


onsdag 6 januari 2010

Framtidsplaner

Skribent och redaktör: Amanda Duregård
Tema: Framtidsplaner

Foto: gettyimages.com

Att drömma rätt


Vissa tider i livet är den till synes oskyldiga frågan om "vad har du för framtidsplaner då?" tung att få. Många som slutar gymnasiet vet till exempel inte alls vad de vill jobba med i framtiden, eller ens hur de ska spendera sommaren som ligger framför dem. Att svara att man mest satsar på att försöka må bra, hoppas hitta lite vänner eller att det helt enkelt är svårt att hoppas något alls just nu, känns inte helt okej. Man avundas de som har storslagna planer med arbete utomlands, högskolestudier och flytt från hemstaden.

Samma frågor brukar komma på nyårsafton. Det kan vara en av orsakerna till att man har svårt att glädjas åt festligheterna. Jag kände det här årsskiftet att jag borde ha planer på att söka journalistjobb, kanske skaffa ett till barn och engagera mig i någon av de föreningar jag varit aktiv i tidigare. Men allt jag drömmer om är lugn och ro, och minskade krav både från mig själv och från andra. Att jag ska bli bättre på att ta en dag i taget. Att jag ska våga misslyckas. Och sist men inte minst: Att jag nästa nyår ska våga säga om 2010 att visst, jag åstadkom en del saker under året, men det viktiga är att jag klarade av att LEVA, verkligen UPPLEVA, nästan var och en av de 365 dagarna. Det vore något att vara stolt över.